Anständiga människor kan diskutera

Det är en tung tid. Och tid för resonerande samtal om den fråga som just nu dominerar media och säkert många människors köksbordssamtal. Det känns dystert att Sverigedemokraternas annonsering på en tunnelbanestation fått enorm uppmärksamhet. Debattens krokiga stig har lett från upprördhet över deras budskap om tiggande människor som många av oss blev beklämda av till att en folkmobb river ner affischerna och vi nu argumenterar kring om det är bra eller dåligt.

För mig är yttrandefriheten helt central. Den omfattar även åsikter eller undertoner som jag finner vämjeliga. Faktum är att det är just allas rätt att uttrycka sig som är själva det demokratiska fundamentet som vi måste försvara och det är för insikten att denna rätt måste tillkomma människor även från andra länder som vi skapat en human flyktingpolitik.

Visst finns en gräns för yttrandefriheten och den går vid hets mot folkgrupp. Mårten Schultz reder ut den frågan i SvD kopplat till den aktuella affischkampanjen. Han menar att den inte kan anses olaglig. Men frågan ska prövas. I trafiknämnden inom SLL kommer frågan om hur policyn för annonsering i tunnelbanan ska se ut i framtiden diskuteras. Folkpartiets representant och trafiknämndens vice ordförande Sara Svanström har uttalat sig kring sin hållning i frågan.

Yttrandefrihetsaspekten är viktig i diskussionen om SD-reklamen, men jag är  också medveten om att den debatten är den enkla för oss liberaler att föra. Argumenten finns i vårt DNA. Frågan om romers utsatthet och konsekvenserna för vårt samhälle när många fattiga européer kommer hit och tigger kräver betydligt mer eftertanke. För mig finns några liberala principer som anger riktning: Ja till fri rörlighet. När olika intressen står mot varandra ställer jag mig på den mest utsattas sida. Vi är alla lika inför lagen. Med detta som utgångspunkt kan politiken kring fattiga européer som tigger i Sverige formas:

Ja till fri rörlighet. Jag är varm anhängare av den fria rörligheten i EU. Det är en stor vinst för friheten att vi européer kan röra oss över nationsgränser. Få längtar nog tillbaka till den tid då våra pass kontrollerades och vi kanske rent av behövde visum. Rörligheten är dock inte ovillkorlig, den gör det möjligt för oss att besöka andra länder och om vi vill stanna längre att arbeta eller studera. Vi måste slå vakt om vår frihet att röra oss över gränserna. Det innebär också att fattiga människor från andra länder kommer att röra sig hit.

Vi ska stå på den mest utsattas sida. Rumänien är en skurkstat som inte värnar om sina medborgare utan tvingar romer till liv i yttersta fattigdom. Det är skamligt. Lösningen på de rumänska romernas utstatthet måste finnas i Rumänien och EU bör driva på för förändring. Vi bör från svensk sida också ha en tuff hållning mot Rumänien. Stöd kan förmedlas via frivilligorganisationer och på andra sätt. Att få Rumänien att ta sitt ansvar är ett långsiktigt arbete som inte hjälper människor i akut nöd här och nu. För dem som upplever tiggande på en kylig gata i Sverige som en rimlig väg till försörjning måste fattigdomen vara enrom. Visst är tiggandet ett problem även för oss då det bidrar till otrygghet i stadsrummet, exempelvis när människorna som tigger upplevs som för påflugna. Ibland hamnar vi i konflikter mellan intressen som står mot varandra. Då är min socialliberala kompass inställda på att vi ska ställa oss på den mest utsatta människans sida. Jag vill därför inte förbjuda tiggeri.

Alla är lika inför lagen. De regler som gäller för hur vi beter oss i t ex det offentliga rummet ska gälla för alla. Det innebär att vi inte kan acceptera läger i våra parker med nedskräpning och sanitära problem. Äganderätten måste också kunna hävdas och ingen ska behöva acceptera att deras tomter eller mark tas i bruk som lägerplatser (utöver vad allemansrätten medger). Det betyder också att  romska barn som kommer hit med sina föräldrar och kanske får bo i bilar eller skjul ska betraktas på samma sätt som barn som är födda här i socialtjänstens ögon. Socialtjänstlagen omfattar alla och ska inte göra skillnad på vi och dom. Självklart får denna hållning konsekvenser i att romer inte längre kan få slå läger i offentliga rummet och visst kan det innebära att barn omhändertas. Men jag ser inget alternativ till detta. Vi ska inte tillåta olika måttstockar för olika människor. För den som ingenstans har att ta vägen kan härbärgen behövas, precis som för andra hemlösa människor.  För mig är det uppenbart att det behövs förändring här så att lagar och regler upprätthålls.

De folkpartistiska riksdagsledamöterna Erik Ullehang och Tina Acketoft skrev i våras en artikel om romernas situation. Den är läsvärd. Så även folkpartisterna Fredrik Malms och Börje Dovstads artikel från försommaren.

Jag önskar att det offentliga samtalet kan handla om konstruktiva lösningar på ett av vår tids samhällsproblem. Vi ska inte förringa det obehag som många upplever när parker förvandlas till stinkande avskrädeshögar eller när man upplever en tiggande människa som alltför påträngande i sin närhet. Och vi ska inte avhumanisera romer som finns här hos oss och gör fattigdomen påmind. Anständiga människor kan förhålla sig till båda dessa sidor av saken med förnuft och värdighet. Vi kanske ger ger slant för att lindra en annan människas akuta nöd och vårt eget samvetet. Det är gott. Minns Stig dagermans ord:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Eller så går vi förbi och låter den framsträckta muggen förbli tom därför att vi inte ser att det gör någon skillnad utan kanske tvärt om håller föräldrar i fattigdom borta från sina barn hemma i en rumänsk by. Kanske ger vi ett bidrag till någon frivilligorganisation.

Men vissa saker gör vi inte: Anständiga människor hetsar inte mot romer eller affischerar med vulgariserande budskap i tunnelbanan.

 

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*