Bättre stöd vid sexuella övergrepp

För några veckor sedan sträckläste jag en bok. ”Medan han lever”, av Elaine Eksvärd. Vi har kommit att prata mycket om den därefter, hemma så klart. Och på jobbet. Och framförallt är det i min roll som politiker och ansvarig för Stockholms hälso- och sjukvård jag funderat på hur jag kan påverka framtiden till det bättre.

Det finns få saker som berör mig så djupt som barn som far illa. Det är allas vår uppgift, som samhälle och som människor, att värna dom som är allra sköras. När ett barn blir sexuellt utnyttjat har de vuxnas ansvar brustit. Medmänniskor kan göra mer, och samhället kan göra mer. Det gäller både att se till att det som inte får hända faktiskt inte händer, men också att agera när det väl hänt. Eleine upprepar i sin bok att 3 i varje svensk skolklass är utsatt. Hur ska vi få syn på dessa barn. Och hur ska vägen framåt i livet formas.

Liberalerna har varit mycket aktivt pådrivande för att förbättra, och bygga ut den psykiska hälsovården. På länets vårdcentraler finns idag möjligheter att erbjudas ett omfattande psykosocialt stöd, och under veckan kunde konstateras att besöken de senaste åren ökat dramatiskt. Utöver att tillgängligheten förbättras tror jag att denna närmre och bredd spridda tillgången till vård gör att stigmat för den som lider av psykisk ohälsa kan minska. Det gör också att den psykiska hälsovården kan utvecklas, och bli allt bättre på att hjälpa varje individ. Att få stöd för att bearbeta, och kunna leva med, ett trauma ska vara lika självklart som att få vård för ett brutet ben. Detta förutsätter självklart att kompetensens utvecklas och är hög för att möta den som behöver hjälp. Ibland ska man som patient självklart lotsas vidare när man behöver mer omfattande insatser och måste psykiatrin vara väl rustad. Det gäller inte minst för dem som i vuxen ålder måste få bearbeta sina upplevelser i barndomen.

Elaine berättade igår i ett inlägg på sin blogg om ett möte med Wonsa, en organisation som bland annat erbjuder traumabehandling för den som utsatts för sexuella övergrepp som barn samt stöd för anhöriga till den som drabbats. Jag känner till Wonsas fina verksamhet, och vet att de har avtal med flera vårdcentraler, som alltså kan hänvisa patienter inom ramen för högkostnadsskyddet dit. Men det är långt ifrån alla vårdverksamheter som har tillgång till denna kompetens. Jag är en varm förespråkare av ett starkt och utvecklat civilsamhälle, och strävar efter en bredd bland vårdaktörer och det finns goda skäl att se hur samarbetet kan förstärkas här. Specialistkompetens, men också vetskapen om att specifik kunskap om och erfarenhet av sexuella övergrepp finns kan givetvis underlätta för den som i vuxen ålder väljer att söka hjälp.

Men värt att lyfta fram är också att inom Stockholms läns landsting finns flera verksamheter för den som blir eller har blivit utsatt för sexuella övergrepp. Mottagningen för våldtagna, som tar emot personer i nära anslutning (upp till en månad efter) att en våldtäkt begåtts, barn- och ungdomspsykiatrin är självklart viktiga för att hjälpa utsatta barn, även där kan jag se ett behov av ständigt kompetensutveckling. Även inom BVC och MVC liksom ungdomsmottagningar behöver man vara väl förberedd för att möta människor som utsatts för sexuella övergrepp. Det finna all anledning att på olika sätt utveckla vårdens kompetens och förmåga att hjälpa utsatta barn och vuxna med fungerande insatser. Det är ett nödvändigt utvecklingsarbete som jag tror att det finns stort intresse och engagemang för i hälso- och sjukvården.

Det finns också verksamheter som avser att förebygga att sexuella övergrepp sker. Hjälplinjen PrevenTell vänder sig till dem med oönskad sexualitet, exempelvis pedofiler, som känner oro eller rädsla för detta, eller anhöriga som känner oro för någons sexuella beteenden.  Där kan också hänvisning göras till var bäst och närmst hjälp kan ges för den som riskerar att utsätta andra för sexuella övergrepp. Varje pedofil som kan stoppas är naturligtvis en oerhörd vinst. 020-667788 är numret till PrevenTell. Ring det om du känner minsta behov.

Jag är övertygad om att vi kan göra mer för att utveckla vården för dem som utsätts eller har utsatts för sexuella övergrepp. Samarbetet med andra samhälleliga funktioner så som socialtjänsten och skolan kan till exempel utvecklas för att förenkla för de drabbade. Landstinget har ett kunskapscentrum för våld i nära relationer som ger medarbetarna i vården kunskap om hur de ska agera, t ex vikten av att göra orosanmälningar till socialtjänsten.

Det Elaine gör, att prata om det, tror jag är en viktig väg framåt. Det är så vi förbättrar. En ökad kunskap om att det otänkbara sker, men också om vilken hjälp som finns att få kan göra att var och en av oss – vårdgivare, politiker eller föräldrar – kan agera bättre när sexuella övergrepp av barn är ett faktum. Och att våga sätta ljuset på problemet kan också minska den känsla av skuld som alldeles för många brottsoffer vittnar om. Det kan vara just det som får den drabbade att söka hjälp. Jag har inga andra ambitioner än att den hjälpen då ska finnas.

Tack Elaine, för att du skrev boken och för ditt viktiga engagemang!

 

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*