Jämställdhet

EU-parlamentet ska inom kort ta ställning till föräldraledighetsregler på EU-nivå. Så länge det handlar om att ge mammor och pappor goda förutsättningar för sitt föräldraskap, gärna med generösa rättigheter till föräldraledighet är allt i sin ordning. Men förslaget handlar också om att tvinga mammorna att vara lediga sexveckor efter barnets födelse.

I värsta fall innebär det stopp för kvinnor på de yttersta maktpositionerna i samhället. Det vore förödande. Nu slåss vår nya EU-minister för rätten att arbeta. Hon är själv det yttersta beviset på att förslaget är heltokigt. Om EU-förslag gällde i dag skulle hon själv inte kunna bli minister, eftersom hon ska föda barn i sommar.

För de allra flesta är det naturligtvis självklart att vara ledig i direkt anslutning till barnets födelse, men varför införa en tvingande regel? Låt familjerna själva uppfinna sin vardag och hur de ordnar sina liv.

Min egen erfarenhet av föräldraskapet är att det går utmärkt att kombinera med andra uppgifter. När Hugo var nyfödd jobbade jag 10% och fullföljde dessutom mina politiska uppdrag i kommunfullmäktige i Stockholms stad och i miljö- och hälsoskyddsnämnden. Jag tillträdde som ordförande i färdtjänstnämnden tre veckor innan min lilla Maj föddes. Hon har varit med på många sammanträden och det är många som försäkrat mig att det inte varit till besvär för någon. Tvärt om herrar och damer från alla politiska läger ha med förtjusning hjälpt mig med barnen även under intensiva politiska diskussioner. För mig var allt detta viktigt. Jag hade ett stort behov av att vara aktivt och fortsätta jobba med saker som engagerar mig även när barnen var små.

Förutom att det verkligen inte går att hitta något vettigt skäl till att tvinga mammorna bort från arbetsmarknaden när de just fött barn så ger förslaget en onödigt tydlig signal om att föräldraskap är det samma som mödraskap. Var är papporna i EU?

 UNT skriver om detta här. DN har en ledare i samma ämne.

Read more

Idag skriver Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström på DN debatt om det sorgliga osynliggörandet av kvinnor i historieundervisningen. Jag rekommenderar läsning av artikeln.

Personligen har jag några favoritkvinnor i den svenska historien, möjligen är mitt urval färgat av min tid som kulturchef i Uppsala: Drottning Kristina, Heliga Birgitta, kvinnorna kring Linné. Jag återkommer och berätta mer om dessa fantastiska personligheter här på bloggen. De är alla mycket inspirerande för mig.

Read more

Det stundande kronprinsessbröllopet tycks lämna få oberörda. Själv tycker jag det hela känns klibbigt, som en överdos socker. Ändå kan jag inte låta bli att dras med lite av romantiken och kärleken som utspelar sig på kvällstidningarnas uppslag.

Själv är jag gift sedan 2005 och trivs bra med det. Men så har jag också gift mig med en liberal man. Och så har jag läst John Stuart Mills Statement on Marriage från 1851. Det är inspirerande protest mot dåtidens äktenskapslagar som gav mannen en starkt överordnad ställning gentemot sin hustru. Så är det ju tack och lov inte längre. Jämställdheten har nått långt sedan Mills dagar, i alla fall här hos oss. Men än finns mycket att göra, inte minst ändra attityder till ministrar (kvinnor, alltså) som har mage att både välja barnet och jobbet…

Här följer ett stycke:

Och i händelse av ett äktenskap mellan mrs Taylor och mig förklarar jag det som min avsikt och vilja, samt ett villkor för vår förbindelse, att hon i allt behåller samma totala handlingsfrihet och frihet att förfoga över sig själv och över allt som tillhör eller vid tillfälle kommer att tillhöra henne, som om inget sådant äktenskap ägt rum, och jag tillbakavisar och avsäger mig absolut varje anspråk på att ha erhållig några rättigheter över huvud taget på grund av ett sådant äktenskap. ”    J S Mill, 6 mars 1851 

Read more

Ett så ovanligt osmakligt debattinlägga man kan läsa i Expressen i dag. Eva Sternberg tycker sig veta bättre än Birgitta Ohlsson själv hur Birgitta ska forma sitt liv. 

Personligen hade jag en helt annan inställning än Birgitta när jag väntade mitt första barn. Då ville jag verkligen lägga mycket tid på familjen och koppla bort jobbet ordentligt under en tid. Det mådde vi bra av. Men tanken att jag skulle dra slutsatsen att alla måste känna och göra som jag är helt främmande. Jag trodde vi kommit så mycket längre.

Var och en måste få forma sina liv själva, utan att tvingas ta hänsyn till traditioner, gamla könsroller och omgivningens förväntningar. Jag tror vi är många som beundrar Birgitta Ohlsson för sitt beslut att satsa både på jobbet och familjen, inte för att hon ska uppfylla vår dröm om att vara superwoman, utan för att hon tar makten över sin tillvaro och har självförtroende nog att utmana oss andra en smula. Det är ingen naiv flicka som gör detta. Det är en vuxen och synnerligen kapabel kvinna som känner politikens villkor. Istället för att peka finger kan vi väl hålla våra tummar för att allt ska gå bra för Birgitta och bäbisen.

Read more