Personligt

I Söndags beslutade Liberalernas partiråd att öppna för att medverka i en regering även om det kräver aktivt stöd och budgetsamverkan med Sverigedemokraterna. För mig är det en stor besvikelse och jag är rädd att det är ett allvarligt missgrepp. Nu funderar jag på nästa steg och min egen roll.

Hur hanterar man ett nederlag i en stor och viktig fråga? Jag har grubblat mycket på det.

Bland mina partivänner lokalt är de allra flesta på samma linje som jag själv, vilket kommit till uttryck i medlemsmöten och genom mängder med samtal med partimedlemmar om vägvalet framåt. I Region Stockholm, där jag är personvald efter att i valrörelsen varit mycket tydlig om min inställning till de nationalkonservativa, har den Liberala gruppen valt mig till sin ledare. I regionen finns en total uppslutning i den liberala gruppen för att inte samarbeta med SD, därför att deras värderingar och konkreta politik är så fjärran från Liberalernas.

Jag känner stort ansvar för att fullfölja det förtroende som väljarna och mina partivänner gett mig. Och jag ser en viktig uppgift i att bidra till att forma politiken i socialliberal riktig inför Liberalernas landsmöte i höst. Jag känner också starkt att det är väldigt mycket mer som förenar oss i Liberalerna än som skiljer oss åt. Jag ser en stor och viktig uppgift för mig i att arbeta för vår liberala reformagenda, inte minst när det gäller människors hälsa och tillgång till bra vård. Men jag kommer inte att bidra till att Liberalerna ska ge inflytande till våra politiska huvudmotståndare i Sverigedemokraterna.

För att kunna vara en ledare i en organisation räcker det inte med förtroende och stöd från medlemmarna. Man måste också ha lust och vilja. Det har jag! För mig är samhällsengagemanget stort och viljan att utveckla och driva igenom flera reformer för människors frihet obruten.

En livaktig politisk debatt, ideologiska diskussioner som leder till konkreta sakpolitiska ställningstaganden och gör skillnad för människor är det politiska hantverk som jag verkligen älskar. Jag kommer fortsätta arbeta för en mer frihetlig politik och lever upp till vårt gemensamma uppdrag ”att utifrån liberala idéer ta strid för varje människas frihet att forma sitt eget liv”, som det uttrycks i vårt partiprogram.

Jag och Liberalerna vill ha mer av internationellt samarbete och solidaritet, inte mindre! Vi behöver socialliberala reformer som frigör människor och en ekonomisk politik som ökar friheten för människor och möjliggör en väl fungerande välfärd eftersom det också ökar friheten för människor i utsatta situationer.

Liberal skolpolitik är kanske viktigast av allt, eftersom kunskap och bildning är verktyg som människor behöver för att kunna fora sina liv och bli självständiga individer.

Miljö- och klimatproblemen kan ingen längre bortse ifrån. Därför behövs den liberala miljöpolitiken som bygger på kunskap, internationellt samarbete, innovativa idéer och teknik samt starka ekonomiska styrmedel.

För mig som liberal är respekten för den enskilda människan och hennes frihet och värdighet viktigast av allt. Respekt och tolerans för människors olika val och olika sätt att leva är centralt. Gränsen går där någon annans frihet kränks.

Jag vill att Liberalerna ska fortsätta vara det parti som står på individens sida mot diskriminering i olika former, mot rasism och mot kollektivism i olika skepnader.

Allt detta ingår i vårt socialliberala partiprogram. Jag är hemma i Liberalerna.

Read more

Låt oss glädjas åt alla framsteg som gjort inte minst kvinnors liv så mycket bättre. Men vet också att inget går att ta för givet. Frihet måste försvaras.

Jag tänker på kvinnorna före mig. Min mormor blev som barn föräldralös när hennes mor dog i spanska sjukan. Men redan innan dess hade hon placerats i fosterfamilj eftersom hennes far dog tidigt och hennes mor inte kunde försörja sina barn. Mormors mor fick aldrig uppleva kvinnors rösträtt. Hur hade mormor det i sitt fosterhem? Det vet jag inte och nu är det sedan länge för sent att fråga. Det känns som en vanlig, men avlägsen historia. Men ändå ligger den bara ett par generationer tillbaka.

Min mamma föddes 1936 i Bastuträsk, Västerbotten. Hon var barn under kriget och ung under den expansiva efterkrigsperioden när så mycket av dagens Sverige tog form. Men fick hon forma sitt liv riktigt som hon ville. Jag vet inte. Men jag tror att hon kanske skulle önskat sig mer utbildning. Mamma flyttade till Stockholm och började arbeta som telefonist. Hon födde fyra barn. När jag föddes 1971 fanns inte föräldraförsäkringen i dagens form, då var det 180 dagar moderskapspenning som gällde. År 1974 var ett bra år för kvinnornas fri- och rättigheter. Då infördes föräldraförsäkringen och samma år började den moderna abortlagstiftningen gälla.

Under min livstid har jag fått uppleva fantastiska frihetsreformer. Barnaga förbjöds år 1979 i Sverige. Men idag har bara 49 länder ett liknande förbud. Många barn, även i Sverige, lever alltjämt i familjer där våld hör till vardagen.

På min artonårsdag 9 november 1989 föll Berlinmuren och jag kunde strax därefter tågluffa runt i ett öppet och fritt Europa, som dock uppvisade stora skillnader i levnadsförhållanden och många krav på att visa upp passet vid varje gränspassage. EU-medlemsskapet blev ett självklart, och för mig mycket positivt, steg som jag la stor energi på som ung politiskt enagagerad. Jag har också fått uppleva hur Sovjetunionen upplöstes och apartheid i Sydafrika avskaffades. Och jag reste till de baltiska staterna och till Sydafrika. Det gick nästan att ta på känslan av frihet.

Här hemma i Sverige har jag fått se hur mänskliga rättigheter för hbt-personer stärkts med först registrerat partnerskap och sedan möjligheten att gifta sig för smakönade par. Nu kan de också få hjälp att bli föräldrar med assisterad befruktning.

För mer än tjugo år sedan var jag en ung medarbetare på Socialdepartementet när Bengt Westerberg genomdrev den riktigt stora frihetsreformen för människor med funktionsnedsättning – den stora handikappreformen. Det innebar en fantastisk förändring för många människor som kunde lämna institutionsboenden och istället få makten över sina egna liv. Men det gav också frihet till många kvinnor som ofta tagit huvudansvaret för att hjälpa sina barn med funktionsnedsättning för att deras liv skulle bli drägligt. LSS gav också dessa mammor en större frihet.

Välfärdstjänsterna har också utvecklats enormt och perspektivet har helt förändrats från att människor tacksamt skulle nöja sig med det som myndigheter erbjöd i form av barnomsorg, skola, vård och omsorg till ett individperspektiv där vi fått frihet att göra våra egna val och forma vår egen vardag. Det är fantastiskt!

De medicinska landvinningarna som gjorts under min livstid är rätt hisnande. Idag är det mycket på barn i Sverige som förlorar sina föräldrar i influensa, som min mormor gjorde. Överlevnaden i bröstcancer, som är den vanligaste cancerformen som drabbar kvinnor, har gått framåt med stora steg. Ny metoder, bättre läkemedel och ständigt utvecklad kunskap och ett på många sätt hälsosammare levnadssätt har lett till att vi idag har en av världens friskaste befolkningen och en hälso- och sjukvård av internationellt hög kvalitet.

Sammantaget har friheten stärkts på ett underbart sätt. Men, för det finns verkligen ett men, friheten kan inte tas för given. Det finns mörka krafter som vill mota jämställdheten tillbaka och att kvinnor ska kuvas i hedersförtryck. Vår regering vill spara in på friheten som handikappreformen gav, oron i världen känns stor med både Trump och Putin som känns hotfulla och oroväckande nog tycks ha funnit varandra. Till och med aborträtten utsätts för press i vårt land genom rättslig process där en barnmorska vill slippa göra arbetsuppgifter som är förknippade med abort.

Idag, på internationella kvinnodagen ska vi glädjas åt alla framsteg som gjort inte minst kvinnors liv så mycket bättre. Men minns också att inget går att ta för givet. Min dotter och hennes generationsvänner möter sina utmaningar. Jag vill göra vad jag kan för att dessa flickor ska få leva liv som de själva är fria att forma. Frihet måste försvaras.

På bilden ser ni mig med några av mina kompetenta medarbetare Sigrid Rydell Johnson, Lovisa Montin och Karin Elinder. Tillsammans utvecklar vi politiken och ser till att våra liberala värderingar får genomslag i hälso- och sjukvården. 

Titta också gärna på min film om liberala, kvinnliga förebilder:

Read more