Fängslade författares dag

Handbojor

Kulturpolitikens viktigaste uppgift är att säkerställa ordets frihet. I det dagliga arbetet tar det sig förstås många olika uttryck. Just i dag är det fängslade författares dag. Det är inte en dag att fira – alltför många skribenter sitter fängslade eller har tvingats i exil, även det i någon mening är ett sorts fängelse. Det är istället en dag att uppmärksamma och ge sig själv en stund att fundera på betydelsen av det fria ordet.

I mina tidigare roller har jag på olika sätt jobbat för att stödja exilförfattare och författare i fängelse. Som kulturchef i Uppsala var jag med och tog emot den första fristadsförfattaren för några år sedan. Det blev Taslima Nasrin som blev Uppsalas första gäst. Även i Stockholms stad såg dåvarande kulturborgarrådet Birgtta Rydell, som jag då arbetade åt, till att Stockholm anslöt sig till nätverket av fristäder. Salim Barakat hette stadens första författargäst. Sedan dess har det blivit många flera.

Fängslade författares dag talar vi om i Sverige, fast begreppet är snävt. Även bloggare, journalister och andra skrivande människor som förföljs och fängslas drabbas naturligtvis av samma utsatthet. Det är Svenska PEN som med stort engagemang lyfter dessa frågor år efter år. Mångas tankar går förstås till journalisten Dawit Isaak som fortfarande hålls fänglsad i Eritrea. Att han ska få bli fri är något som vi alla drömmer om. Men det räcker inte att drömma. Sverige måste med kraft agera och använda alla tänkbara medel. Tyvärr tycks inte regimen vara beredd att lyssna.

Mitt i allt det dystra kan vi glädjas åt att i Burma har Aung San Suu släpptes fri på lördagen. Äntligen! Ska vi våga hoppas att landets övriga politiska fångar också ska släppas ur fångenskap?

Vad har nu detta med kulturpolitiken i Stockholms län att göra? En hel del, menar jag. Det fria ordet måste ständigt hävdas även hos oss. Kulturskaparnas frihet att uttrycka sig utan hänsyn till vad jag och andra politiker, myndigheter och andra makthavare ska tycka och tänka.

I vårt land finns det krafter som vill trycka ner kulturens kraft. Sverigedemokraterna skriver i en riksdagsmotion att ”I vårt Sverige används skattemedel i första hand till att ”befrämja kulturyttringar vars syfte är att glädja, försköna och skapa gemenskap.” I denna enda mening reduceras kulturen till något allmänt trivselskapande, som en kanelbulle till eftermiddagsfikat. En bärande tanke i deras kulturpolitik är att ”återupprätta en gemensam nationell identitet”, det svenska betonas strakt hos dem och gör mig spyfärdig. Missförstå nu inte, jag gillar också mycket av den kultur som finns och skapas i Sverige. Men att bara odla det med riktigt långa rottrådar ner i den svenska myllan skulle göra oss så oändligt fattiga. Lägger man ihop SDs kulturpolitik med deras syn på invandrare blir det en brunaktig sörja som stinker av främlingshat, rädsla och bakåtsträvande.

Jag gillar mångfald och jag vet att det berikar oss alla.  Jag tycker vi ska kämpa för ett öppet Sverige där människor från olika länder och kulturer kan mötas – det om något är en svensk tradition att bevara.

Det som bekymrar mig mest just nu i frågan om det fria ordet är den nyvaknade oro för religiösa uttryck som verkar spridas bland många. Nog måste vi klara av att både fördöma förtryck, terror och intolerans i religionens namn och samtidigt bejaka att många människor finner kraft, tillit och rent av kärlek i sin religion. Att judar inte vågar visa sina religiösa tillhörighet öppet, som rapporterats om på senare tid även i vårt land och att muslimer misstänkliggörs som grupp skrämmer mig lika mycket som när konstnären Lars Wilks hotas för att några känner sig kränkta av hans konst. Just detta gör det ännu viktigare att fortsätta kämpa för att det fria ordet. Alls rätt till det fria ordet.

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*