Fler oragndonationer räddar liv

Regeringen har lagt utredningen om organdonation (SOU) i byrålådan och helt frankt meddelat att det inte blir nåt av med utredningens förslag på ett tag. Det är bedrövligt. De juridiska svårigheterna måste man förstås aktivt söka lösningar på. Och det är viktigt att det blir gjort. Sverige borde kunna fördubbla antalet donationer från avlidna. Men det kräver politiska vilja, som tyvärr verkar saknas i regeringen.

I Stockholm har vi kommit rätt långt, men även vi kan och ska göra mer. Därför startar nu Karolinska universitetssjukhuset Stockholms nya centrum för organdonation. Jag är övertygad om att det kommer att utveckla arbetet med organdonationer ytterligare.

Jag blir rätt sorgsen när jag tänker på alla dem som väntar på donation förgäves, som inte hinner få transplantationen i tid. Och jag blir upprörd när personer som plötsligt avlider och vården inte står redo att tillvarata organ som kan rädda andras liv. Självklart ska individens önskan efterföljas. Jag vill tipsa om ett fint radioprogram där pappan till en pojke som dog utan att transplantationen blev möjligt. Det visar så tydligt hur utsatt patienterna och deras anhöriga är när sjukdomen är svår.

Undersökningar visar att donationsviljan är hög i befolkningen, men samtidigt placerar sig Sverige under genomsnittet i Europa när det gäller donationsfrekvens, framgår av utredningen.

Mycket tyder alltså på att svenskarna har en positiv syn på att donera sina organ och en plötsligt skulle mista livet. Men ändå är vi inte tillräckligt bra på att genomföra transplantationer. Bristen på organ är stor. Idag står fler än 700 personer i kö för att få donerade organ. Många av dem väntar förgäves. Jag ser det som en viktig etisk fråga att försöka rädda fler liv genom organdonationer, med bibehållen respekt för individens egen vilja om en sådan uttryckts. Och självklart behövs en stor respekt för att människor har olika inställning och syn på döden och kroppen efter döden.

Därför är jag så angelägen om att donationsutredningens kloka förslag ska förverkligas. Bland annat innebär det att man kan fortsätta vårda i syfte att kunna genomföra en organdonation. I dag får vård bara ges för patientens skull och det innebär att insatser inte kan göras enbart i syfte att möjliggöra donation.

Själv vill jag också gå länge och ändra perspektivet så att vården kan utgå från att människor vill donera snarare än så det är idag att anhöriga i praktiken måste tolka viljan som positiv om det ska ske någon donation, förutsatt att den avlidne själv inte tidigare registrerat sin vilja i donationsregistret. utgångspunkten är redan idag att människor förväntas vara positiva till organdonation, med möjligheten till veto för anhöriga. Men i praktiken fungerar det snarare så att ingen donation görs utan anhörigas samtycke. Det handlar alltså främst om en attitydförändring i hur vården förhåller sig till frågan om donationer när den ställs till de anhöriga.

Jag tycker vi ska försöka underlätta för de anhöriga från den pressen när de kanske just fått livets mest överrumplande och smärtsamma besked att en närstående har gått bort i förtid. Fortfarande ska den enskildes vilja respekteras.

Även om utredningen inte föreslår den förändring som jag förespråkar finns det andra viktiga förslag som behöver förverkligas. Jag hoppas därför att regeringens saktfärdighet kan bytas mot engagemang och vilja att utveckla vården för svårt sjuka människor som behöver transplanteras. Det finns liv att rädda, Annika Strandhäll!

Läs gärna min debattartikel i Aftonbladet.

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*