Framtiden med hiv

Idag deltar jag i en konferens om framtiden med hiv som Stockholms läns landsting arrangerar till sammans med Noaks ark som är initiativtagare.

Jag inledda konferensen med en kort, historisk återblick. Det är, tror jag, viktigt att minnas historien och dra lärdomar när man arbetar med att forma framtiden.

När jag läser om hur det var när hiv och aids först blev känt känns som det förflutit en mycket lång tid sedan dess. Men det är bara 35 år tillbaka i tiden. År 1981 beskrev tre epidemiologer i USA fem mystiska dödsfall där homosexuella män fått immunförsvaret utslaget. Det var nog första gången man i vetenskapliga sammanhang beskrev det som senare skulle bli hiv-infektioner. Man visste inte hur sjukdomen smittade men man gissade att det hade något med blod att göra.

År 1982 konstaterades det första aids-fallen i Sverige. HIV förmodas ha börjat spridas bland homosexuella män i slutet av 1970 – talet och bland intravenösa missbrukare år 1983.

Det fanns 159 personer med AIDS år 1987. Av dessa hade 77 avlidit. Man uppskattar att det fanns upp till 5 000 hiv-smittade. Man räknade att antalet personer med AIDS skulle fördubblas var fjortonende månad.

I hela världen bedömdes år 1987 mellan 100 000 till 200 000 vara AIDS-sjuka och mellan 5 till 10 miljoner vara hiv-smittade.

De som i början smittades var i stor utsträckning homo- och bisexuella män. De flesta som smittats bodde i Stockholmsområdet. Man drog då slutsatsen att det var en sjukdom som huvudsakligen drabbade homo- och bisexuella män i storstaden Stockholm och det tolkades av de flesta som att smittan inte berörde dem.

Vad jag kunnat se blev det ingen större panik hos allmänheten då över sjukdomen eftersom det var en begränsad grupp som var utsatt. Man ska också komma ihåg att homosexualitet då var en tabubelagd fråga i många delar av samhället.

Första gången AIDS debatterades i Riksdagen i Sverige var år 1985. Under våren det året tillsatte regeringen en särskild AIDS-delegation som skulle följa utvecklingen noga och föreslå åtgärder. Rätt så mycket pengar satsades på forskning, vård och informationsåtgärder.

Efter en tid spreds en viss panikstämning i samhället. Även andra grupper kunde få HTLV-3 – som hiv kallades då. Smittan kunde spridas vid blodtransfusioner, bland narkomaner och mellan moder och foster. En viss tid var stämningen sådan att man trodde att infektionen skulle sprida sig bland stora delar av befolkningen. Om infektionen utvecklades till AIDS var det i praktiken en dödsdom då dödligheten var hög i AIDS.

I massmedia rapporterades om olika reaktioner exempelvis att vårdpersonal var rädda för att bli smittade av HIV på sitt arbete, att människor inte velat hjälpa till vid trafikolyckor eftersom det upplevdes finnas en risk att de skulle kunna bli smittade av hiv från skadade som blödde, poliser trodde att de kunde bli smittade i sitt arbete med mera.

Någon omfattande spridning av hiv bland heterosexuella kunde inte konstateras.

En rad åtgärder vidtogs i samhället. Män som hade sex med män fick inte ge blod och det som kallades bastuklubbar förbjöds. Bastuklubbar var ställen där män träffades – ofta för tillfälliga sexuella kontakter. Möjligheter till anonyma HIV-tester diskuterades och infördes.

En grupp som särskilt uppmärksammades var kvinnliga prostituerade heroinister då de ansågs vara en källa till smittspridning. Metadon och sprututbyte diskuterades redan då i dessa sammanhang. Metadonbehandling för narkomaner infördes i Stockholms läns landsting. Denna behandling bedrevs i öppen vård – vilket var mycket kontroversiellt.

Dessutom inrättades särskilda slutna vårdenheter där patienter som smittats och som inte följde läkares råd kunde tas in för tvångsvård efter beslut av domstol. I pressen kallades dessa enheter för AIDS-fängelser. I Stockholms län fanns en sådan enhet i som kallades Gula villan och som låg vid Danderyds sjukhus. Som tur var dömdes inte så många personer till sådan vård och enheten lades senare ner. I början planerades en betydligt större sluten vårdenhet på Adelsö, men den startades inte efter omfattande protester från lokalbefolkningen. Även i internationell press uppmärksammades dessa enheter för tvångsvård

I Stockholms län bildades en AIDS-beredning med läkare, administratörer och politiker. Smittan hade ju i början störst spridning i Stockholm. Syftet var att snabbt sätta in nödvändiga vårdåtgärder och genomför förebyggand åtgärder. Man var beredda att satsa ganska stora summor inom detta område.

Landstinget började även samarbeta med frivillorganisationer när det gällde insatser inom hiv och aidsområdet. När det gällde förebyggande åtgärder hade landstinget ett samarbete med exempelvis RFSL. Röda Korset och landstinget träffade avtal om vård och stöd via Noaks Ark.

En annan förändring från denna tid är att en ny smittskyddslag infördes. Ansvaret för smittskyddet lades på landstingen och en befattning som smittskyddsläkare inrättades. Tidigare hade länsstyrelsen haft detta ansvar genom länsläkarna.

Det diskuterades om smittöverföring kunde ske via social kontakter, genom hudberöring, tårar, svett eller via insekter, luft och vatten. Efter en tid fastställdes tre kända smittvägar nämligen sexuellt umgänge, blodöverföring och överföring från den gravida kvinnan till hennes foster.

En omdiskuterad aktivitet var de informationskampanjer som Aidsdelegation bedrev. Det skedde genom annonser, utereklam, hushållsbroschyrer och information i TV.

I början var tonen skarp i kampanjerna. Huvudbudskapet var att aids var något som angick alla och att sprida kunskap om hur viruset spreds och inte spreds var viktig. Senare övergick kampanjerna att beskriva konkreta smittskyddsmetoder med fokus på kondomanvändning. Informationen förändrades och riktades till särskilda grupper som ansågs strategiska ur smittskyddssynpunkt. Det var främst information till ungdomar och till män som sex med män.

Aidsdelegationen lades ner år 1992 och ansvaret för det nationella hivarbete flyttade över till det då nyinrättade Folkhälsoinstitutet.

Infektionsläkaren Johan Giesecke gjorde ett pionjärarbete och gick igenom uppgifterna om smittspridningen mycket noga, Han kunde då konstatera att smittspridningen inte skulle bli så omfattande som tidigare befarats. Efter det gick arbetet in i mer lungnare fas och det extraordinära arbetet började sakta att avvecklas.

Det gjordes många fantastiska insatser inom vården av verkliga eldsjälar som ville förbättra situationen för hiv-smittade och aids-sjuka. Vi är verkligen skyldiga dem ett stort tack.

Jag tror många av er minns hur det var i början när hiv och aids kom. Ni har säkert många konkreta minnen och minns många andra händelser från denna tid.

Efter denna kortfattade återblick ska jag återvända till nuet och kort beröra något om dagens situation när det gäller hiv och aids.

I Sverige har det under perioden 1983 till 2014 anmälts totalt 11 247 fall av hivinfektion. Under de senaste åren har knappt 500 nya hivfall per år anmälts. Fler män än kvinnor nyanmäls med hiv. 48 % har fått hiv genom heterosexuell kontakt och 25 % genom sex mellan män.

Stockholms län rapporterade 158 fall av hiv vilket är 33 % av alla anmälda fall i Sverige. Det innebär att Stockholms län har högst incidens i landet.

Totalt har 2 600 personer i landet fått en aids-diagnos. Av dessa har 2 400 personer avlidit.

Totalt lever 6 800 personer med känd hiv-diagnos och sjukvårdskontakt. Under år 2014 rapporterades 35 nya fall av aids (11 kvinnor och 24 män). Det är det lägsta antalet som någonsin anmälts.

Glädjande nog har inget barn fötts med hiv i Sverige sedan år 1996. Det gäller mammor vars hivstatus varit känt under graviditeten. Dessutom finns inget känt fall där överföring av hiv skett till personal inom sjukvård, omsorg eller skola på grund av stickskador. Detta sedan år 1983.

I hela världen beräknas 37 miljoner människor leva med HIV.

Under den senaste femårsperioden har antalet personer som fått sin HIV-infektion i Sverige minskat. Det beror troligen på att 93 % av hiv-patienter står på antiviral behandling. Effektiv vård och behandling har inneburit att risken för smittöverföring minskat kraftigt.

Hivinfektion genom sex mellan män har tydligt minskat under år 2014. Även hivöverföring som skett genom injektionsmissbruk har minskat. Det finns ingen behandling som botar hiv. De mediciner som numera finns bromsar sjukdomen. Det innebär att den hivsmittade i stor utsträckning kan leva ett normalt liv.

De viktigaste insatserna när det gäller det preventiva arbetet är att det finns lättillgänglig hiv-testning och rådgivning av hög kvalitet. Att erbjuda vård och behandling i tid är en viktig insats för att motverka svår sjukdom och därmed minska risken för smittspridning.

Tyvärr verkar det fortfarande finnas en stor okunskap i samhället om hiv. Det därför viktigt att tala öppet om hiv och att sprida kunskap om hiv. Fortfarande kanske många anser att hiv är en fråga som rör andra och mer marginella grupper i samhället. Därför tycker jag att det är positivt att Folkhälsomyndigheten under 2015 genomförde en kampanj som benämndes ”Hiv idag är inte som igår”.

 

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*