Hjärna tillsammans

Hjärna tillsammans arbetar för att stödja människor som drabbas av en förvärvad hjärnskada. Idag samlades många engagerade personer för ett diskutera sina insatser. Och jag bjöds in för att tala om ett ämne som engagerar mig – ofrivillig ensamhet.

Jag ville gärna inleda med att tacka alla deltagare för deras engagemang och för att de gör verklig skillnad för människor. Sedan sa jag ungefär här:

Egen tid, glada singellivet få vara ifred. Ensamhet kan verkligen vara positivt. Om man väljer den själv. Men den påtvingande ensamheten däremot, den är förödande för många. Ensamma människor som lider av brist på sociala kontakter hör till vår tids glömda Sverige, som den gamla nobelpristagaren och folkpartiledaren Bertil Ohlin kallade de människor i Sverige som inte riktigt syns och har en stark röst som talar för dem. 

Detta är allvarligt. Isolering tillhör ju de värsta straff en människa kan dömas till. Det är torftigt att tvingas leva ensam mot sin vilja. Och ofrivillig ensamhet bryter ned oss, gör oss sjuka.

Ensamhet kan definieras som gapet mellan de sociala relationer en människa har också hur hon skulle vilja att de är. Det är en subjektiv upplevelse som den enskilda själv måste få definiera.

Karlfelds Jag är en sjungandes röst, fångar det väl:

Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter, 
där intet öra hör, där intet eko bor.
Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter, en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor

Känslan av ensamhet leder med tiden till kännbara fysiska konsekvenser. Olika studier visar att ofrivillig ensamhet skadar oss lika mycket som rökning och fetma. Ensamma söker oftare sjukvård, dör oftare i förtid, blir deprimerade, får svårare att försvara sig mot infektioner och blir känsligare mot smärta.

Vi måste byta ensamheten mot gemenskap.

Orsakerna till ofrivillig ensamhet kan vara flera. Och den kan drabba oss hårt. Ofta händr det i livets sikften. Man skiljer sig. Abetslivet tar slut och man känner sig kanske inte längre behövd ellerupplever att man inte längre är en del av samhället därför att man förlorat den sociala bas somarbetslivet ger. Att anhöriga och vänner gått bort och att man inte förmår bygga upp nya relationer.

Ytterligare något som kan rubba den sociala basen och bidra till social isolering är ju det som ni möter dagligen. När personer drabbats av en förvärvad hjärnskada kan det också innebära att man får svårare att delta i arbetslivet och det sociala livet full ut, vilket i sin tur leder till att man riskerar att hamna i social isolering. Då finns ni där, som en mötesplats och ett forum där man kan bytaerfarenheter och kunskap, för att på så sätt ge bästa möjliga stöd till personerna som drabbats, derasanhöriga och personalen.

Vi kan inte lagstifta om goda och nära relationer, om vänlighet och ögonkontakt. Men genom politiska initiativ kan vi underlätta gemenskap och motverka isolering. Det är dags att bryta den ofrivilliga ensamheten.

Jag reste till London för inspiration. I England har man tagit sig an utmaningen med den ofrivilliga ensamheten. Parlamentarikern Joe Cox toge ett initiativ i parlamentet som fått stor betydelse. Cox själv mörades brutalt i ett attentat 2016.

Men hennes vilja att bryta isoleringen för fler delas idag av många och dåvarande premiärministern Theresa May tillsatte en minister med ansvar för ensamhetsfrågorna tillsattes och en strategi började formuleras. Nästan alla departement har involverats, för ensamhet är inte en fråga för äldreomsorgen eller för sjukvården, det är ett mycket bredare ansvar än så. Kultur- och föreningsliv, idrottsrörelsen, kommunikationer, näringsliv, socialtjänst, stadsbyggnad… alla behöver hjälpas åt för att skapa bästa förutsättningarna för mänsklig gemenskap.

I London träffade jag Jean Anslow, som levt ett långt och mycket ensamt liv. Hon var en av många ofrivilligt ensamma i stadsdelen Hackney i södra London. Vändpunkten kom när hennes husläkare såg hur dåligt hon mådde och föreslog att hon skulle vända sig till S:t Joseph’s Hospice. Nu går hon dit nästan varje dag och har själv blivit en av volontärerna – en Compassionate Neigbour som hjälper andra att bryta isoleringen. Det är ett exempel på hur frivilligengagemanget växer i London. Och Jean Anslows visar på vikten av att vård, omsorg och civilsamhälle kan hjälpas åt att göra gott för individen.

Vi behöver öka kunskapen och undersöka djupare hur ensamheten i Sverige ser ut. Socialstyrelsen undersöker redan idag hur t.ex. äldre med äldreomsorg upplever sin situation. Men vi behöver också öka kunskapen om andra gruppers situation och insikter om när risken för ensamhetsproblematik utgör en särskilt stor risk.

Problemet med ofrivillig ensamhet måste mötas ur många olika perspektiv. Jag vill se en nationell strategi som inkluderar många olika samhällssektorer som vård och omsorg, stadsplanering, transporter, kultur, civilsamhälle, näringsliv och så vidare. Målet ska vara att minska risken för ständig ensamhet i människors liv, utveckla evidensbaserade metoder och skapa ett gemensamt engagemang i samhället mot social isolering.

Civilsamhället har dessutom en dubbel roll att fylla. Både för att engagera människor ivolontärarbete och föreningsliv men också för att stötta utsatta människor med sällskap, aktiviteter och sammanhang som bryter den sociala isoleringen. Från politiskt håll behöver vi stötta och skapa goda villkor som civilsamhället och föreningslivet kan verka under. Vi behöver också skapa förutsättningar för att civilsamhället ska kunna arbeta mer tillsammans och närmare bl.a. vården ochomsorgen.

När vi pratar om ensamhetsproblematik finns det en grupp som jag särskilt vill lyfta fram och det är alla vardagens hjältar som vårdar sina anhöriga. 8 av 10 anhörigvårdare känner sig ensamma även i tvåsamheten. De drar ofta ett enormt lass och är en förutsättning för att många människor med sjukdom och eller funktionsvariationer ska ha ett fungerande liv, men de gör det ofta till priset av sin egna sociala utsatthet och isolering. Kommunerna och vården behöver se de anhöriga och skapa möjligheter till avlastning. Och samtidigt har jag och säkert många av er på nära håll sett hur svårt det kan vara att ta emot hjälpen som finns när man till varje pris vill stå vid sin nära och käras sida. 

I regionen arbetar vi just nu med att stärka vårdcentralernas roll och förmåga att uppmärksamma och stötta människor som lever i ofrivillig ensamhet. Under året startar ett pilotprojekt där några vårdcentraler ska utveckla sätt att upptäcka och slussa vidare människor som är ofrivilligt ensamma till sociala aktiviteter och sammanhang. Arbetet ska självklart göras tillsammans med bådecivilsamhället och kommunerna.

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*