Invandrad kompetens

Fredagens seminarium blev riktigt bra. Jag lärde mig mycket och fick några aha-upplevelser. Nu gäller det att jobba vidare med frågan om hur landstinget kan bli en ännu bättre arbetsgivare för att attrahera invandrare att vilja arbete och göra karriär hos oss.

Jag höll ett anförande i fredags som i stora drag innehöll följande:

Att tillvarata invandrare på arbetsmarknaden är en viktig uppgift. Men varför är det viktigt? Frågan har flera svar. För det första är detta en kvalitetsfråga för hälso- och sjukvården. För mig är det självklart att länets invånare ska bli väl bemötta och få god service och vård av högsta kvalitet – oavsett vilken bakgrund de har. Då är den kulturkompetens och de språkkunskaper som man så att säga får på köpet när man anställer invandrare en stor tillgång – och faktiskt just en kvalitetsfaktor.

Landstinget är väl egentligen ganska bra på att rekrytera invandrare till våra verksamheter. Men bara ganska. Cirka 23 procent av medarbetarna i landstinget har invandrarbakgrund. Men om man jämför det med de cirka 30 procent av befolkningen som utgörs av människor med utländsk bakgrund så är vi uppenbarligen inte tillräckligt bra. Vi måste anstränga oss mer.

Stockholms läns landsting står inför stora utmaningar när det gäller kompetensförsörjningen i hälso- och sjukvården. Det innebär i klartext att vi kommer att ha svårt att rekrytera personal med rätt kompetens för att klara att möta framtidens behov. Och då måste vi ta vara på alla tillgängliga resurser. En sådan resurs är förstås invandrare på den svenska arbetsmarknaden.

Ett exempel på hur vi slösar med kompetens i Sverige är de invandrade, högutbildade läkare som lever här och inget hellre vill än att få jobba som just läkare. Och detta trots att vi har brist på läkare i Sverige! Vad är detta för slöseri? Och vad kan vi göra åt det? Vet ni att varje höst och vår startar 153 studenter sina läkarstudier på Karolinska institutet. Om sådär 13-15 år kan vi se fram emot att möta några nybakade specialistläkare på våra sjukhus. Det är bra och så måste det vara, för kvaliteten i läkarutbildningen ska vi inte tumma på.

Men det finns genvägar, om man tycker 15 år är för lång tid. Om vi letar rätt på alla läkare från andra länder som inte redan är i arbete i svensk hälso- och sjukvård, ser till att validera deras utbildning, ger dem möjlighet att lära sig svenska med relevanta kunskaper och ger dem provtjänstgöring i sex månader så vips är de färdiga att jobba som läkare. Så gör vi i Stockholm och så kan man göra i hela landet. Men det kräver att Arbetsförmedlingen, Socialstyrelsen, landstingen, utbildnignsanordnare och olika privata aktörer samarbetar.

Även om vår modell är så fiffig att jag kanske borde behålla den för mig själv så inser jag att det är bra om flera landsting att följa efter. Vi ger alltså läkare med utländsk legitimation möjlighet till sex månaders provtjänstgöring – som krävs för att få ut sin svenska legitimation. Vi ger dem dessutom betalt för sitt arbete och ersätter verksamheterna som tar emot läkarna. Resultatet är mycket positivt, visar en utvärdering. Av 127 personer som gjorde provtjänstgöring under senare tid kunde 99 personer – eller 78 procent – tjänstgöra som läkare efter sex månader, en del behöver lite ytterligare komplettering. 100 nya läkare på ett halvår, alltså.

Såvitt jag vet är vi i dag det enda landsting som erbjuder handledd praktik med lön för personer med läkarlegitimation från länder utanför EU/EES-området. En praktik som alltså leder till att nästan 4 av 5 kan tjänstgöra som läkare efteråt. Och det finns fler läkare som borde få möjligheten att bidra till svensk hälso- och sjukvård. Arbetsförmedlingens aprilsiffror säger att det är ca 170 läkare som är under kompletteringsfas – alltifrån alldeles nyss påbörjat detta till klara för provtjänstgöring här i länet. Vi tar oss an alla vi kan. Landsting och vårdgivare måste se till att praktikplatser finns, men staten måste också ta sitt ansvar för att svensk läkarlegitimering inte försenas av byråkratiska hinder. Att få sin legitimation på ett år borde inte vara ett undantag utan ett normalfall. Här måste vi samarbeta och få med oss övriga landsting.

Även andra yrkesgrupper bör vi förstås gemensamt kunna ta oss an med liknande ambitioner. Det är ett stort slöseri för enskilda och för hela samhället att människor tvingas arbeta med annat än vad de har utbildning och kompetens för. För vården är det helt nödvändigt att kunna rekrytera kompetensen. Utan invandrare kollapsar vården.

Om kvalitet i bemötande är ett svar på varför det är viktigt med mångfald, och behovet av kompetensförsörjning är ett annat svar, så är mitt tredje svar att det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. När vi engagerar oss i hur väl vi använder kompetensen så är det ett ställningstagande. Inget betyder mer för en lyckad integration än att människor kan ha ett jobb där de får använda hela sin kompetens för att försörja sig och känna att de bidrar och är delaktiga i samhället. Att Stockholms läns landsting ska stå för ett sådant samhälle, är en självklarhet för mig.

Jag berättade nyss att vi inom landstinget är hyggligt bra när det gäller att anställa personer med invandrarbakgrund. Men det innebär inte att vi inte har utmaningar. När jag tagit del av de kartläggningar som gjorts har jag sett åtminstone två särskilt viktiga områden där vi från landstingets sida måste bli bättre. Det ena är, som jag varit inne på tidigare, att vår personal fortfarande inte speglar befolkningssammansättningen i länet. Här borde vi kunna nå längre.

För det andra väcker personalstatistiken också tankar kring hur vi tar vara på kompetensen inom vår organisation. Vi ser att det är alltför få personer med invandrarbakgrund som når chefspositioner.

Man verkar inte kunna förklara detta med att brister i utbildning eller andra sakliga skäl. Då får man leta andra orsaker och jag tror att det handlar om attityder och normer. Är det osynliga mönster som hindrar oss från att se kompetensen och som bygger glastak i vår organisation?

Orsakerna kanske vi inte lyckas ta reda på i eftermiddag. Men tack vare de kartläggningar som gjorts så har vi fått en bra bild över läget. När man ser statistiken blir det lättare att förstå varför en del av våra medarbetare går omkring med bulor i huvudet. De har nog slagit i glastaket när de försökt klättra på karriärstegen.

Vi, som är här, medverkar ju på olika sätt till hur landstinget – och andra offentliga verksamheter – agerar i sin roll som arbetsgivare. Och genom att vi möts här i eftermiddag så får vi alla en gemensam bild av hur verkligheten ser ut, vilka utmaningar vi har och vad vi behöver förbättra. Detta är viktigt: För att kunna erbjuda stockholmarna en ännu bättre sjukvård. För att klara av framtidens kompetensförsörjning. Och för att bidra till ett samhälle där det är människans erfarenhet och kompetens som räknas, inte hennes färg.

One Comment, RSS

  1. Pingback/Trackback

    2 januari, 2012 @ 11:56 Svara

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*