Ӏta lite, dricka vatten,
roligt sällskap, sömn om natten,
käckt arbeta, lägligt bo, stillhet någon stund på dagen,
det är lagen för min hälsa och min ro”
Med dessa ord, av Olof von Dalin (1708–1763) skald och prosaförfattare, inledde jag en seminariedag om kultur och hälsa med särskilt fokus på de äldre. Det var kulturförvaltningen som bjöd in till denna dag för att samla personer som arbetar i vård och omsorg och i kulturlivet och presentera det stora arbete som gjorts under drygt ett år kring projektet Seniorkultur.
”Man ska leva livet hela livet”, brukar min partivän riksdagsledamoten Barbro Westerholm säga. Hon fyller för övrigt 80 nu i dagarna och funderar väl som bäst på hur hon ska lägga upp nästa års valkamapanj. Jag tänker ofta på Barbros ord. För mig betyder det att man ska låta var och en av oss, även när vi blir äldre, forma vår vardag själva och fortsätta drömma. De betyder också att vi som på olika sätt har fått och tagit på oss de meningsfulla och viktiga uppdragen att skapa bra förutsättningar för den som behöver samhällets vård och omsorg har en viktig uppgift. Att se till att det finns bra tillgång till kultur och att de miljöer som vård och omsorg ges i är läkande och värdiga, inte nedbrytande trista, är viktigt för mig.
Dagens seminarium handlade alltså om kultur och hälsa, med en särskild blick på seniorer. Landstingets kulturnämnd har länge erbjudit kultur i vården i olika former, men på senare tid har vi verkligen tagit flera kliv framåt. Och det ska vi fortsätta med. Sjukvården och äldromsorgen är rum för människor i viktiga skeenden i livet. Yta och trivialiteter är kanske inte det viktigaste, men fördjupning och värdighet. Att skapa förutsättningar för ett värdigt liv hela livet är en viktig – men inte alltid uppmärksammad – uppgift för vården och för många skapande människor.
För mig väcktes engagemanget för att utveckla vården och låta människor vara människor och inte bara patienter även när man är svårt sjuk under min mammas sista tid i livet. Sjukhusbibliotekets service gav oss en oas där vi, mitt under hennes svåra behandling kunde, hitta det vi sökte för att kunna säga det nödvändiga och för att hitta lite avkoppling och faktiskt välbefinnande mitt i sjukdomen. Konsten på väggarna fick också en särskild innebörd. Bristen på musik, sån som mamma tyckte om, var påtaglig tills vi tog problemet i egna händer och bar med oss en egen CDspelare till äldreboendet där hos tillbringade sin sista tid. Jag minns hur gärna hon ville se den senaste utställningen på det lilla kulturhuset i Orsa och fast hon egentligen inte alls orkade och inte längre kunde tala så mycket så krävde hon att få sätta sig i rullstolen och bli körd till kulturhuset. Där var hon plötsligt inte längre en svårt sjuk äldre kvinna. Hon var sig själv igen för en stund, min vanliga mamma.
Att skapa en mänsklig miljö som präglas av människans behov och förstärker det som kan bidra till välbefinnande även när man är sjuk snarare än att betona det sjuka handlar om att låta oss alla vara människor även när vi tappar mycket av makten över vår egen tillvaro och blir beroende av anda på olika sätt. Vårdmiljöerna och tillgången till konst i olika former bidra till läkandet eller lindrandet för sjuka människor. Det är en av mina utgångspunkter när det handlar om att forma framtidens sjukvård.
Seniorkultur är ett led i vår strävan att erbjuda de bästa förutsättningarna för oss människor att fortsätta leva livet hela livet.
Målet för arbetet inom Seniorkultur i Stockholms läns är att
- Fler äldre inom vård och omsorg ska vara delaktiga och aktiva i sitt boende.
- Personalen inom vården ska uppnå en större förståelse för kulturens betydelse för välbefinnande och kvalitet i vardagen.
- Den regionala kulturlivets aktörer ska vara tydliga och synliga för vårdgivarna och vårdmottagarna.
