Ledarskap, politik och Liberalerna

Liberalens behöver förändras. Vi är inte nöjda med senaste valresultatet och vi genomför ett omfattande utvecklingsarbete av såväl organisation, formspråk och självklart framförallt politiken. Vi omprövar vissa frågor och vi formar nya ställningstaganden för samtidens och framtidens utmaningar. Jag är själv i högsta grad en del av detta arbete genom att jag leder partiets välfärdskommission och ingår i partistyrelsen.

Jag ska ärligt berätta att det tufft ibland i politiken. Vi har och ska ha en aktiv interndebatt i sakfrågor men vi måste också ha ett fungerande ledarskap. Hos oss kallas detta yttersta ledarskap partiledningen, en liten krets som valts att leda partiet tillsammans med vår partiledare. Jag är adjungerad till denna partiledning. Där ska vi diskutera öppet och livligt olika frågor och vi ska staka ut riktningen framåt, förbereda politiska ställningstaganden och föra förtroliga samtal – alltid med stark lojalitet till vårt parti.

Att få vara med och leda partiet är ett förtroende och ett ansvar. Det går inte att samtidigt vara en fri debattör som väljer egna handlingsvägar och utspel som står i strid med de förslag som utmejslats. Enligt min uppfattning måste man välja vilken roll man vill ha. Rollen som del i ledarskapet i partiet eller den fria debattörens.

När vi i Liberalernas partistyrelse diskuterat förslaget om att inte tillåta flera konfessionella friskolor, som alltså var väl förankrat i partistyrelsen, presenterades detta av en mindre grupp med Jan Björklund i spetsen. Då väljer en ledamot, Birgitta Ohlsson, att angripa förslaget offentligt, utan att ens förvarna om detta. Det skapar en omöjlig situation. 

Det är dessutom inte första gången hon väljer att agera på egen hand utan att följa de spelregler som gäller i de fall någon vill driva en egen linje. Försommarens omröstning om migrationsfrågan i riksdagen är ett annat exempel där agerandet ledde till att bilden av partiets ställningstagande för barnfamiljernas rätt till återförening blev otydlig.

Jag har därför, efter noggrant övervägande, sagt att jag tycker att Birgitta Ohlsson ska lämna partiledningen. Där måste det finnas ett förtroligt samarbete. Det gör det inte idag. 

Att säga som jag gör i Ekot är naturligtvis inte enkelt. Vi är ju partivänner och jag står ofta nära Birgitta i politiska sakfrågor, även om jag i denna fråga delar partistyrelsens uppfattning. Men detta handlar inte om politiska sakfrågorna. Det handlar om ledarskap och möjligheten för Liberalerna att agera och formulera en tydligt politik. Som det fungerar nu blir det omöjligt för väljarna att förstå partiets åsikter. Så kan vi inte ha det.

One Comment, RSS

  1. Bengt Held 14 september, 2016 @ 04:55

    Hej!

    En kommentator från Sydsvenska dagbladet kallar dig ”kravliberal”. Men vad jag vet är du väl närmast inom vänsterfalangen i partiet. Om du inte ändrat dig senaste åren.

    Journalister har ofta en tendens att försöka få in höger- vänster-falanger i alla offentliga bråk oavsett parti.

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*