I söndags var jag på Stadsteatern som gav Macbeth. Det var knappats något traditionellt berättat Shakespearedrama. Istället bjöds vi på 70-tasestetik, filmkänska och dans. Och förstås mycket allvar.
Å, vad det är härligt att ta sig tid och låta sig överraskas av kulturen. Jag hade inga särskilda förväntningar på öreställnngn, mer än att ag röstmiss visste vem Fredrik Benke Rydman är och vad han gjort tidigare. En jag hade inte satt mig in i upplägget närmare. Desto roligare då när föreställningen drar igång om vi förflyttas till sjuttiotalets gangsterfilmer ch sedan får hägna med i svängarna när dans och talteater smälter ihop till en färgglad, lustfylld rolig och tragisk berättelse.
Sofia Ledarp är strålande som Lady Macbeth. Imponerande att Stadsteaterns skådespelare är sådana danstalanger. Men självklart märks den fantastiska skillnaden när de fyra professionella dansarna intar scenen. Det är magiskt!
Magin i Macbeth har de för övrigt också löst elegant med tre superstylade häxor som ger Macbeth de ödesdigra buden.
