Stockholmarna verkar vara optimistiska inför sin egen framtid och tycker att utvecklingen i Sverige visar att vi är på väg åt rätt håll i något högra grad än andra, de känner i högre grad gemenskap och samhörighet med det svenska samhället och är mer positiva till den mångkulturella samhället än människor i övriga Sverige.
Å andra sidan är de mindre nöjda med sin bostad, litar i mindra utsträckning på sina grannar och är är helt nöjda med sitt liv idag i mindre utsträckning är andra.
Allt detta har jag läst i en intressant skrift från RTK: Livsstilar och konsumtionsmönster i Stockholms regionen.
Jag vet inte vad man bör dra för slutsatser av detta, men lite intressant tycker jag det är att stockholmarna verkar lite mindre nöjda med livet här och nu, men lever i större förtröstan om att det ska bli bättre framöver, att vi är på rätt väg.
invånarna i Stockholmsregionen har också en mer positiv attityd till invandrare som man i högre grad ser som positiva tillskott. Man är också i högre grad öppen för att homosexuella ska ges möjlighet att adoptera barn. Det är kanske inte så konstigt att storstadsbor har dessa värderingar, det är kanske den öppna attityden som lockar många av dem till städeras mångfald.
Å andra sidan anser stockholmarna, kanske lite fördomsfullt, att människor inte alls lever bättre på landsbygden.
Själv är jag en riktig lantis från vackra Orsa i Dalarna som tidigt längtade till det urbana storstadslivet, öppenheten, mångfalden, kulturlivet och alla möjligheter som finns här. På senare tid har dock den lilla lantisgenen börjat göra sig påminde. Så nu blir det lantliv nästan varje helg vid den vackra fågelsjön Håvran utanför Hedemora. Varför välja, när man kan få både och?
