SDs kulturpolitik förskräcker

Idag har SVTs kulturnyheterna visat en intervju med Sverigedemokratiska kulturpolitikern Patrik Ehn i Västra Götaland. Han har en tydlig agenda och en listig strategi för hur deras nationalistiska kulturpolitiska idéer ska förverkligas.

Kulturverksamheternas ledare, som idag har en långtgående frihet, ska bytas ut mot några som åtar sig uppdraget att lyhört följa politiska direktiv och pekpinnar. Han ser Ungern som ett förebildland!

Kulturminster Lena Adelsohn Liljeroth uttalar sig förstås kritiskt mot SD-politikerns förslag. Men hennes argumentation behöver verkligen vässas. Jag antar att hon är lika häpen som jag över att vi år 2012 ska få höra svenska politiker tala om ett sådant ingrepp i kulturpolitiken och i förlängningen det fria ordet. På SVTs hemsida får hon frågan: ”Vad exakt är det han säger som du tycker är upprörande?” Hon svarar: ”Han vill ha en starkare statlig styrning av kulturpolitiken. Vi går precis den andra vägen och det är också en majoritet i Riksdagen för. Man låter regionerna i större utsträckning själva avgöra vilken kultur de vill satsa på. Staten släpper inte taget men det finns en större frihet. En demokratisering kan man säga.”

Själv är jag mer upprörd över innehållet i de politiska ambitionerna än deras syn på beslutsnivåer. En nationalistisk kulturpolitik och avsked för kulturchefer som inte lydigt rättar in sig i den nya rikning som främlings- och mångfaldshatarna stakar ut.

Jag menar att det är hög tid att se på Sverigedemokraterna som ett farligt parti med kulturpolitiken högt upp på agendan. Det är inga små justeringar som ett och annat indraget bidrag till alltför mångfaldsinriktade verksamheter de skisserar. Tvärt om deras ambition är en total omläggning av den svenska kulturpolitiken och synen på konstens frihet. Kulturverksamheterna ska bli deras verktyg för att förändra Sverige i grunden. Det är en strategi som stämmer väl med hur andra partier med liknande ambitioner i Europa agerar.

I SDs valmanifest inför denna mandatperiod efterlyser man en ”En folkligt förankrad svensk kultur”.  I SDs Sverige ”används skattemedel i första hand till att befrämja kulturyttringar vars syfte är att glädja, försköna och skapa gemenskap.” Specifikt det de kallar det ”svenska kulturarvet” ska få ett utökat stöd. Men annat ligger sämre till, då ett av förslagen är: ”Ett avvecklande av skattefinansierat stöd till kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera.”

I kommunpolitiken har de också långtgående förändringsambitioner. Gammeldans ska premieras i skolans gymnastik- och idrottsundervisning. Det kan man ju le lite åt. Mindre lustigt är förstås att Sverigedemokraterna anser att ”det kommunala stödet till all vuxenkultur bortsett ifrån biblioteksverksamheten och den kulturella verksamhet som bidrar till att lyfta fram det svenska kulturarvet och stärka den gemensamma identiteten i samhället, bör sänkas.” Detta betyder en del i praktiken. I Uppsala, till exempel, kräver SD att fristaden för förföljda författare upphör. Det har jag skrivit om här.

 

Jag har tidigare skrivit om SD och kulturpolitiken här på bloggen och det finns verkligen all anledning att återkomma för deras obehagliga ambitioner med Ungersk inspiration måste granskas och bemötas. Deras grundläggande kultursyn är så långt från den liberala kulturpolitik som jag själv står för man kan komma. Såhär skrev jag i början av mandatperioden: ”I en riksdagsmotion skriver partiet att ”I vårt Sverige används skattemedel i första hand till att ”befrämja kulturyttringar vars syfte är att glädja, försköna och skapa gemenskap.” I denna enda mening reduceras kulturen till något allmänt trivselskapande, som en kanelbulle till eftermiddagsfikat. En bärande tanke i deras kulturpolitik är att “återupprätta en gemensam nationell identitet”, det svenska betonas strakt hos dem och gör mig spyfärdig. Missförstå nu inte, jag gillar också mycket av den kultur som finns och skapas i Sverige. Men att bara odla det med riktigt långa rottrådar ner i den svenska myllan skulle göra oss så oändligt fattiga. Lägger man ihop SDs kulturpolitik med deras syn på invandrare blir det en brunaktig sörja som stinker av främlingshat, rädsla och bakåtsträvande.

Jag gillar mångfald och jag vet att det berikar oss alla.  Jag tycker vi ska kämpa för ett öppet Sverige där människor från olika länder och kulturer kan mötas – det om något är en svensk tradition att bevara.