Valfrihet i färdtjänsten

Färdtjänstbil

Tidningen Veteranen spår att färdtjänstfrågorna kan bli heta valfrågor 2014. Kanske har de rätt. Det finns ett stort engagemang och samtidigt en frustration över att vi inte lyckas nå den flexibilitet och valfrihet som jag tror väldigt många färdtjänstkunder önskar.

Folkpartiet har, efter förslag från mig, tagit ställning för att lagen om valfrihet ska omfatta även färdtjänst, vilket inte är fallet idag.

Barbro Westerholm har motionerat i riksdagen i frågan. Nu hoppas jag att riksdagen tar frågan på största allvar. Mycket står på spel för en grupp människor vars frihet att resa är hotad.
Annars bör det verkligen bli en valfråga 2014.

2 Comments, RSS

  1. Ylva Blomqvist 7 december, 2011 @ 12:05

    Några uppskattar tydligen att ha kontakt med ett särskilt bolag. Själv bryr jag mig inte om vilket bolag som kör, bara jag får åka alls. Färdtjänstresorna räcker till 3,8 enkelresor/vecka. Jag, som bröt nacken och därefter fick en vårdskada som resulterade i skadad ryggmärg och partiell förlamning i armar, bål och ben, behöver träna tre dagar i veckan för att bli bättre (enligt läkare och sjukgymnaster) och behöver alltså 6 enkelresor/vecka bara för träningen.

    Jag kom ut från sjukhuset för precis ett år sedan. Första tiden fick jag träna på Spinalis under ledning av sjukgymnast. Då fick jag sjukresor. Sedan mars-april tränarjag dels på egen hand på Spinalis, dels med rekryteringsgruppen på Bosön. Sjukresor får man bara om man tränar under ledning av medicinskt ansvarig personal, inte när man tränar på egen hand. Verksamheten på Bosön leds visserligen av ytterst kunniga sjukgymnaster som är specialiserade på ryggmärgsskador. Men verksamheten är ingen sjukvårdande enhet, har inget medicinskt ansvar, för inte journaler etc. Jag använder färdtjänstresorna nästan uteslutande till träning – vad är viktigare än att bli bättre? Spinalis och rekryteringsgruppen på Bosön har otroligt bra träning, speciellt anpassad för ryggmärgsskadade, MS-sjuka och amputerade. Jag har letat efter träningsmöjligheter närmare hemmet, men inte hittat något som ens är i närheten av kvaliteten på verksamheten på Spinalis och Bosön.

    Jag har successivt blivit mycket bättre, använder alltmer sällan rullator, klarar mig någotsånär med stavar. Vågar numera åka kommunalt en del. Men till Spinalis och till Bosön är det långa, tidsödande resor med tre byten och långa gångsträckor. Ibland är jag så trött att jag är gråtfärdig, Det är svårt att hitta toaletter under resans gång, vilket ibland är alldeles nödvändigt. Det har hänt att jag ramlat av trötthet, fått sår och stora blåmärken. Det går inte bära saker i händerna, när man är beroende av stavar för att hålla balansen. Alla bussar är inte handikappanpassade, Roslagsbanan inte ett dugg anpassad för personer med rörelsesvårigheter. Kort sagt, jag skulle vara oändligt glad för att få fler färdtjänstresor, så att jag kunde klara rehabiliteringen. Har ansökt två gånger och fått avslag. Extra resor beviljas endast för lämning och hämtning av barn på förskola, för besök av nära anhörig som vårdas utanför hemmet, för politiska förtroendeuppdrag och för arbets- och studieresor som inte betalas på annat sätt. Jag har också förgäves ansökt om ändring av färdtjänstbestämmelserna, så att det räcker till sådan rehabilitering som anses nödvändig av läkare under de två första åren efter skadans uppkomst.

    Personer som sitter i rullstol, har ofta fått obegränsat med resor. Andra har egen bil eller anhörig som kan skjutsa. Jag tror därför att gruppen nyskadade med behov av träning 3 ggr/v för rehabilitering och som inte har egen bil eller anhörig som kan skjutsa är ganska liten. Jag önskar att de ansvariga för färdtjänsten låter utreda de ekonomiska konsekvenserna av att ge fler färdtjänstresor för denna grupp och därefter ta ställning till förslaget att utöka antalet färdtjänstresor för rehabiliteringsträning under de två första åren efter en ryggmärgsskada.

    • Anna Starbrink 7 december, 2011 @ 10:54

      Hej Ylva!
      Tack för ditt inlägg. Förra perioden var jag ordförande i färdtjänstnämnden och kunde då utöka resetilldelningen med drygt 40%. Jag är av den åsikten att resetilldelningen bör bli fri så att du och andra kan resa efter behov och önskemål. Nu har jag lämnat färdtjänstfrågorna bland mina politiskt uppdrag, men jag vet att mina folkpartistiska efterföljare delar uppfattningen att resandet behöver fortsätta att bli friare.

      Jag är också övertygad om att resenärernas ställning måste stärkas, inte minst därför att det skulle pressa kvaliteten uppåt. Då är makten att välja taxibolag en central fråga.

      Med vänliga hälsnignar
      Anna Starbrink

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*