Vårddebatten fortsätter

Nu har ett antal läkare satt ny fart på den viktiga vårddebatten, genom ”läkaruppropet”. Ur mitt perspektiv är det uppenbart att det finns väldigt mycket som fungerar väl i svensk hälso- och sjukvård. Men självklart finns också mycket att utveckla.

doktorväskaVi står oss väl som sjukvårdsland i jämförelse med många andra.  Det är inte någon slump utan ett resultat av bland annat en hyggligt välfungerande struktur och organisation av vården.

Men det duger förstås inte att slå sig till ro med detta. Inget system är perfekt och det finns alltid gamla och nya utmaningar att ta tag i. Ersättningsmodeller som stöder en helhetssyn på patienten och på riktigt skapar en patientcentrerad vård, behöver utvecklas. Som många redan lyft fram i olika sammanhang pågår också spännande rörelser i den riktningen, t.ex. genom vårdepisodersättning som börjat införas i Stockholm. Ett första steg togs genom införandet av vårdval vid höft- och knäprotesoperationer. Detta ledde till att köerna kortades, andelen som fick vänta mer än 90 dagar på operation minskade med 20 procent, kostnaden per operation sjönk med 17 procent och andelen nöjda patienter ligger på 98 procent. Nu vidareutvecklas denna modell genom att vårdepisodersättning införs för ryggkirurgi.

Men det finns förstås mycket annat också. Här ska jag bara lyfta fram några frågor som jag tror är betydelsefulla. För mig är det självklart att de nödvändiga förändringarna av hälso- och sjukvården ska ha som utgångspunkt att stärka patientens ställning i vården. Mer makt i patienternas händer stärker henne i relationen till vården. Det är viktigt.

Mer tid till patienten måste bli en huvudfråga när vi formar framtidens vård. Därför måste frågan om hur kompetensen i vården används upp på bordet. Rapporter om att en mycket liten andel av läkares arbetstid inkluderar möten med patienter förskräcker. Många har också lyft fram att en orimligt stor del av arbetstiden går åt till administration, registrering i olika system och annat som inte direkt kommer patienterna till godo. Där finns uppenbarligen mycket att göra. En del kan säkert rensas bort i administrationsfloran, annat kan förenklas genom innovationer och smarta tekniska lösningar. Men jag menar att vi också måste se till att rätt kompetens gör rätt saker. Var och en måste få utrymme att använda sin fulla kompetens och andra yrkesgrupper kan avlasta till exempel läkare och sjuksköterskor en del uppgifter, så som undersköterskor, medicinska sekreterare och andra med relevant kompetens.

Strävan att stärka patienternas ställning leder mig till slutsatsen att valfrihet för den enskilda är central. Det handlar inte bara om att hävda redan gjorda landvinningar genom ändlösa debatter om ideologiska sidospår som exempelvis vinstdebatten. Det handlar också om att utöka och förstärka valfriheten både genom att utöka vårdvalsområden och skapa geografisk valfrihet samt ge patienter rätt att inte bara välja vårdcentral, utan också läkare. Det handlar också om att ge patienterna de bästa verktygen för att göra medvetna och välgrundade val. Verklig valfrihet får inte bli en förmån bara för de välutbildade och talföra. Från Folkpartiets sida vill vi förnya hälso- och sjukvårdslagen i syfte att stärka patientens ställning i sjukvården och ge henne lagstadgad rätt till valfrihet. Portalparagrafen har i alltför hög grad ett befolkningsperspektiv och sätter inte tillräckligt fokus på den enskilda patienten.

Läs mer:

Folkpartiet antog för ett år sedan ett sjukvårdspolitiskt program. Jag var ordförande i den arbetsgrupp som skrev  programförslaget.

Min partikamrat Hans Åberg har kommenterat den aktuella vårddebatten och länkat till många intressanta inlägg.

 

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*