När någon skadats svårt och livet inte går att rädda kan organdonation bli en fråga att ta ställning till för de anhöriga. Nyligen besökte jag Karolinska sjukhuset i Solna för att lära mig mer om organdonation.
Jag fick följa en patients väg från ambulansintaget vid akutmottagningen vidare till röntgen och intensivvård. Vissa patienter kommer till sjukhuset via helikopter med svåra hjärnskador och tas om hand i en traumaverksamhet där varje sekund är viktig. Det kan handla om patienter som drabbats av propp eller blödning i hjärnan. Andra kanske råkat ut för en trafik- eller dykolycka. Fallolyckor är också vanliga. Många patienters liv går att rädda, men andra mister sitt, trots att de alla får avancerad vård.
Genom hela vården betonas starkt att det är fullt fokus på patientens liv och hälsa. Men ibland kommer man till en punkt när livet inte går att få tillbaka och patienten är hjärndöd, vilket fastställs med stor noggrannhet.
Det måste vara en fruktansvärd situation för de anhöriga. Många av oss har kanske uttryckt en vilja att donera våra organ. Men andra kvar inte sagt något tydligt som gör att anhöriga vet vad hon eller han önskat. Men detta är en fråga som då kan ställas. Tänk så viktigt att vi pratar om detta med våra nära och kära.
Donation av organ kan innebära ett långt liv och en fantastiskt förbättrad livskvalitet för andra människor. Jag personligen tycker det är en trösterik tanke.
Under mitt besök blev det tydligt hur betydelsefullt det är med medarbetare med stor kompetens kring donation, exempelvis sjuksköterskor med specialistkompetens som kan föra de viktiga samtalen med anhöriga, koordinatorer som kan matcha en mottagare med de organ som finns tillgängliga och förstås skickliga team genom hela vården.
Till hösten ska vi i hälso- och sjukvårdsnämnden ta ställning till hur transplantationsverksamheten kan utvecklas. Besöket på Karolknska i Solna gav verkligen en fördjupad insikt i donationsfrågan.
