Jag argumenterade för att den svenska lagstiftningen är bra och tar hänsyn till människors olika och högst privata åsikter om den för många känsliga frågan om aborter. Genom att beslutet om att göra abort ligger hos kvinnan till 18 graviditetsveckan har hon möjlighet att väga in alla de aspekter som är viktiga för just henne i beslutet. Så ska det fortsätta vara. Antalet aborter kan vi minska om vi minskar antalet ofrivilliga graviditeter. Att inskränka aborträtten eller att genom olika andra åtgärder skuld- och skambelägga kvinnor som väljer abort är helt fel väg att gå. De kvinnor – och män – som gått före oss och möjliggjort att svenska kvinnor har tillgång till fria och säkra aborter gav ett stort bidrag till kvinnors frigörelse och makt över sina liv. Den makten ska vi behålla och det är värt att slåss för, exempelvis verbalt i en Almedalsdebatt.
Medverkande gjorde: Thomas Idergard, jesuit och teologistuderande – med ett tämligen högt tonläge, milt uttryckt, förespråkade han att aborträtten ska inskränkas. Carina Ohlsson, riksdagsledamot och ordförande för S-kvinnorna, var inne på samma linje som jag: att aborträtten är central. Mikael Oscarsson, riksdagsledamot (KD), hade ett sansat tonläge när han argumenterade för åtgärder för minskade aborttal och nollvision för aborter, dock utan förbund. Kristina Ljungros, förbundsordförande RFSU, var tydlig i sitt försvar av aborträtten. Malin Schelin, informatör i Ja till livet, välkomnade en inskränkning av tidsgränserna för abort, men lyfte framför allt fram ambitionen att föra samtal och bilda opinion.
Kanske får vi läsa i tidningen Dagen om debatten framöver. De var en av arrangörerna och chefredaktören Felicia Ferreira var debattens moderator. Ingen lätt uppgift!
Uppdatering: Artikel om abortdebatten i tidningen Dagen