Pandemin har slagit särskilt hårt mot sårbara äldre människor. Trots att det var just den gruppen som vi ville skydda så slog restriktionerna hårdare mot dem än mot de flesta andra. Uppmaningen till isolering, bristen på skyddsutrustning i äldreomsorg och vård, och en allmän attityd att äldre ska hålla sig undan fick allvarliga konsekvenser för många människors livskvalitet. Värst av alla var nog det långvariga besöksförbudet i äldreomsorgen.
Det var förstås av omsorg som regeringen i slutet av mars 2020 beslutade om besöksförbud i äldreboenden. Det hade varit rimligt att stänga för en kortare tid för att skaffa kontroll över den extremt pressade situationen, men tiden borde använts till att snabbt skapa rutiner för hur besök skulle kunna möjliggöras så säkert som möjligt. Istället blev det nationella besöksförbudet kvar till oktober 2020, och därefter kunde det finnas kvar längre om kommunerna så beslutade.
Att tvinga människor som älskar varandra att vara separerade, att inte låta de som står varandra närmast få vara tillsammans när livet närmar sig sitt slut är inhumant. Besöksförbudet gjorde många äldre människors hem i särskilda boenden till fängelser. Det är en sorg att detta fick ske i Sverige.
En av mina viktigaste slutsatser när jag blickar tillbaka på pandemin är att vi aldrig mer ska ha ett långvarigt besöksförbud i äldreomsorgen. Istället ska vi ha färdiga strategier för hur äldrevården ska hantera smittspridning, som ju också är vanligt förekommande i influensatider. Skyddsutrustning och lokalt anpassade planer för säkra möten mellan människor måste till på varje äldreboende i Sverige, tillsammans med ett starkt och tryggt äldrevaccinationsprogram som stärker hälsan.
Lyssna gärna på mitt poddsamtal med Ingmar Skoog där vi bland annat pratar om social isolering och om besöksförbudet.
På onsdag 1 september kommer jag och Barbro Westerholm att ha ett samtal på Facebook om hur vi vill stärka äldrevården. Titta gärna!
