Att få vara ifred ibland är skönt. Egentid är en bristvara för många yrkesarbetande mammor som jag. Men motsatsen, att ofrivilligt vara ensam och känna sig isolerad är förfärligt. Livet blir färglöst och glädjen försvinner.
Att vara isolerad är man inte ensam om. Många lider av detta. När jag på senare tid tagit upp problemet med olika bekanta öppnas en kran av berättelser om vilken oro man känner för äldre släktingar som inte har sina vänner kvar i livet, eller oron för att själv bli ensam. Det märks att det berör många djupt.
Jag att tänka på the Beatles gamla hit
All the lonely people Where do they all come from?
All the lonely people Where do they all belong?…
Det är en sorglig text om Eleanor Rigby som inte hade någon i sitt liv.
Ensamhet är inte enbart en plåga för enskilda människor. Det är en – eller borde bli en – samhällsfråga att diskutera i den politiska debatten. Det har man sett i Storbritannien där nyligen en minister fått ansvar för ensamhetsproblematiken, som där beräknas beröra nio miljoner invånare.
Som ny talesperson för hälso- och sjukvårdsfrågor i Liberalerna funderar jag mycket på hur vi kan förenygga ohälsa och sjukdom. Minska rökningen, få barn att röra sig mer, en omtänksam alkoholpolitik är självklart viktigt. Men en faktor som vi sällan talar om men som har enorm negativ påverkan på hälsan är just ofrivillig ensamhet.
Ofrivillig ensamhet tycks kunna krossa människors hjärtan både bildligt och bokstavligt. Hjärtproblem är det hög risk för, men även många andra hälsoproblem tycks tätt förknippade med det lidande som ensamhet kan utgöra. Jag har hittat och läst en del intressanta artiklar i ämnet. Se t ex the Cut, och New York Times’
Vad ska vi göra åt ensamhetsepedemin som tycks drabba så många? Självklart kan vi inte lagstifta om meningsfulla relationer. Men nog finns en politisk uppgift i att möta detta som ett samhällsproblem. Kan vård och omsorg organiseras på ett sätt som bättre möjliggör sociala kontakter? Kan civilsamhällets villkor förändras så att de får en bännu viktigare roll i att skapa mening och gemenskap för fler? Kanske borde bostäder som bjuder in till sociala kontakter, som trygghetsboenden eller kollektivhus, gärna med både hyres- och bostadsrätter skapas i högre grad?
Tillsammans med mina partivänner Barbro Westerholm och Lina Nordquist tar vi upp frågan om ensamhet i en debattartikel. Vi hoppas få starta ett politiskt samtal om den ofrivilliga ensamheten. Har du förslag, tankar och idéer? Kommentera gärna!
