Igår var vi många som gick ut på torg runt om i landet för att manifestera våra krav på att människor med funktionsnedsättning inte ska drabbas av de försämrade villkor som regeringen just nu genomdriver.
Jag anslöt mig till den stora skara som samlades på Norra Bantorget i Stockholm. Det fanns många på plats som ville berätta vad LSS betyder i praktiken gör många människor. På bilden ovan ser ni Maria Johansson och Lise Lidbäck, två färgstarka ledare i arbetet för jämlika villkor för människor med funktionsnedsättning.
Ett starkt anförande som berörde mig djupt höll Lise Lidbäck som bad oss hålla en tyst stund för den kvinna som tragiskt gick avsluta sitt liv på en offentlig toalett i Malmö då hon förlorat sin assistans och därför inte fick den hjälp hon så väl behövde.
Jag hoppas att regeringen äntligen ska börja lyssna på de berättigade kraven från brukarna och deras anhöriga.
Jag känner stark med alla de familjer som förlorat eller riskerar att förlora sitt stöd för att deras barn ska få en rimlig chans att förverkliga sina drömmar i livet, eller helt enkelt få ha ett fungerande liv.
En skylt som grep tag lite extra i mitt eget mammahjärta ser ni ovan. Vad händer med barnen när föräldrarna inte orkar? Vad händer med syskon? Det är sådana tankar som alltför många nu tvingas tänka. Rädslan för indragen assistans och drastiskt försämrade villkor skrämmer många berörda.
Vårt välfärdssamhälle måste kunna ge grundläggande stöd till de människor som behöver det allra mest. Därför kändes det så viktigt att trotsa kylan för lördagens manifestation.
