Ska jag verkligen skriva om det som händer där jag bor i mitt privata liv? Jag har vridit och vänt lite på den frågan. Men kommit fram till att jag inte kan låta bli. Det är helt enkelt så att ibland blir det privata en liten, men kanske viktig del av något större. Och jag tror jag står inför en händelse som för mig definierar vår samtid och gör det synligt att de värderingar jag trodde var så starka inte alls är självklara. Vi har kommit till en punkt när grannar samlas för att rösta om vem som ska få hyra en lägenhet och därmed bli en del av vår samhörighet.
Sakfrågan är inlindad i en massa formalia kring hur lokaler som föreningen har ska användas. Hittills har förstås ingen haft invändningar mot att vi skaffar oss inkomster till föreningen genom att hyra ut lokaler. Snarare har väl en och annan ifrågasatt om alla lokaler verkligen används på ett vettigt sätt. Men i praktiken kokar det hela ner till frågan om vi ska upplåta en lokal som hittills använts av vår styrelse för möten som lägenhet för uthyrning, efter en minimal upprustning. Styrelsens förslag är att genom Stiftelsen Hotellhem i Stockholms, SHIS, låta en flyktingfamilj med barn och uppehållstillstånd bo där. Ekonomiskt är det förstås bara en fördel för föreningen som kan öka intäkterna. Risken är minimal, eller helt obefintlig eftersom det finns trygg och bra organisation som står för hyran. Men några grannar har reagerat och menar att ”det inte är bostadsrättsföreningens sak att bedriva samhälleliga insatser”
Personligen anser jag att vår bostadsrättsförening är ovanligt väl lämpad för att skapa ett bra och välkomnande sammanhang för några som är rätt nya i Sverige och inte har så stort kontaktnät. Här finns en kollektivhusförening för den som vill där vi lagar och äter middagar tillsammans och andra sociala aktiviteter av lust och glädje. Här finns också många fantastiska människor som med generositet och öppenhet gärna sträcker ut en hand till den som behöver det. Och inte minst har vi en lokal tillgänglig som kan funka för boende under en tid. Men nu ska vi alltså rösta om en flyktingfamilj ska få bo här. Jag känner mig sorgsen, även om jag är helt övertygad om att svaret blir ja med stor marginal.
Jag vill att Sverige ska ha en human flyktingpolitik. Jag förstår att samhället i vissa delar blir pressat som en följd av att många söker sig hit. Jag är dock övertygad om att vi kan klara att hantera situationen. Men det kräver ansträngningar från samhällets olika myndigheter, sjukvården, skolan, socialtjänsten. Och det kräver av oss som människor att vi också bidrar på de sätt vi kan. Många har bidragit med pengar och kläder och gjort insatser i frivilligorganisationerna. Min bostadsrättsförening har möjlighet att bidra med tak över huvudet och i gengäld får vi hyresintäkter. En vinna-vinnasituation! Ändå är detta kontroversiellt.
Jag kan inte skaka av mig olustkänslan. Tankarna drar iväg till februari ett annat år, 1939. Då hölls det så kallade Bollhusmötet i Uppsala där unga studenter samlades och röstade om tio judiska akademiker som flytt från Tyskland borde tas emot i Sverige. Nej-sidan vann eftersom studenterna oroade sig för att de skulle hota deras framtida arbetsmarknad och man formulerade en protest mot de judiska flyktingarna. Man kan säkert invända mot parallellen till det möte som kommer att hållas i veckan i min bostadsrättsförening. Ödet som drabbade de judar som då inte skulle få komma till Sverige var undergång, det vet vi nu. Den familj vars bostadssituation ligger i våra händer kan förmodligen drabbas av längre, kanske nedbrytande, väntan på att hitta en annan bostad och att få starta sitt nya liv i Sverige på riktigt. Men för mig är liknelsen relevant. Ska vi verkligen samlas på möten och ta oss rätten att rösta om andra individers chanser till en ljusare framtid. Det gör mig sorgsen.
Bilden ovan tog jag i Rinkeby som jag besökte igår. Jag tycker det är ett fint konstverk med tänkvärda ord.
Uppdatering:
Det slutade väl. En stor majoritet sa ja till att vi ska hyra ut till en familj som kommit hit på flykt. Lättad, är jag. Och inte minst glad åt mina fina grannar med stora hjärtan.
Expressen bad att gå publicera min text så jag uppdaterade den efter mötet.
