september 09, 2021

Idag den 11 mars är det ett år sedan WHO meddelade att den nya coronasmittan är en pandemi. Inte kunde vi riktigt förstå vidden av det som låg framför oss, hur många som skulle drabbas och vilken enorm omställning som samhället i stort, många familjer och inte minst sjukvården snabbt skulle göra. Det är omtumlande.

Det är också precis på dagen ett år sedan Sverige och Stockholm hade det första dödsfallet med covid-19. Sedan dess har många tusen människor avlidit med covid-19 och det är en stor sorg för vårt samhälle och naturligtvis främst för de människor som förlorat någon älskad.

Då, i pandemins början, talades om att ett vaccin skulle nog gå att få fram om tre år, kanske två med lite tur. Men redan några månader senare fanns vaccin och den 27 december kunde de första sprutorna ges. Nu när väldigt många av de äldsta och sköraste är vaccinerade ser vi också hur insjuknandet och vårdbehovet i den gruppen minskar drastiskt. Det är helt underbart.

Vi är nu inne i pandemins tredje våg. Jag hoppas det blir den sista och att vaccinet kommer att göra att vi kan lämna även denna stora prövning bakom oss. Men jag tror att vi alla kommer att bära med oss erfarenheterna och minnena från den här tiden länge och kanske har den förändrat oss för alltid.

Vissa saker vill vi bara kasta ner i glömskan, som isoleringen och saknaden av våra vänner och gemenskapen och inte minst den eviga oron att bli smittad eller sprida smitta. Själv ska jag verkligen undvika munskydd i framtiden för jag trivs inte med den instängda känslan som jag nu tvingar mig själv till när jag måste vara i vissa miljöer. Annat känns mer rimligt att hålla fast vid, exempelvis vår nya vana att ha digitala möten som jag tror vi kommer fortsätta med i viss mån. En del kanske trivs med hemarbete och vill fortsätta med det. Digitala vårdbesök och innovativa arbetssätt som uppstått och omfattar fler vill nog många behålla.

För mig personligen känns det märkligt att blicka tillbaka på året som gått. Då mycket har hänt då det känns dom mycket längre tid passerat. Det har påverkat mig väldigt stark och gjort mig många gånger stolt över den vård som invånarna har tillgång till. Och stolt över alla medarbetare som arbetar dag som natt i vården men också i våra förvaltningar för att säkerställa att vården ska räcka till och kunna göra sitt bästa.

Men jag har också känt en sorg över hur många som farit illa i pandemin, både de som blivit sjuka och de som slititet hårt för andra.

Jag längtar efter den dagen när vi kan säga att pandemin ligger bakom oss.

Anna Starbrink
Anna Starbrink, Liberalerna. Hälso- och sjukvårdsregionråd i Stockholm.
https://annastarbrink.se
Skapade inlägg 1724