Sverigedemokraterna i Uppsala vill avveckla kommunens engagemang som Fristad för förföljda författare. Jag blir arg bara jag tänker på deras brunsmutsiga idégods.
Uppsala öppnade sin famn för förföljda författare för några år sedan när jag var kulturchef i stan. Folkpartiets Jan-Erik Wikström som då var ordförande i kulturnämnden drev frågan politiskt och jag var i högsta grad pådrivande för att Uppsala stad skulle ta sig an utmaningen att göra något i praktiken för att stärka det fria ordet och bli en fristad.
Vi inledde ett mycket givande samarbete med Svenska PEN kring detta. Vår första gästförfattare var Taslima Nasrin som gjort sig känd som en mycket stridbar skribent för frihet och inte minst kvinnors rättigheter. Sedan har poeten Anisur Rahman varit gästförfattare under en period och han har verkligen blivit en del av Uppsalas litterära liv, och i den stan vill det inte säga lite.
Att värna det fria ordet i praktisk handling syftar förstås ytterst till att skydda en del av friheten som många av oss tar för självklar, men som ändå är alltför få förunnat i vår värld. Det går inte att bortse från det stora mervärde fristadssystemet ger för värdstaden. Kulturlivet blir lite rikare och roligare.
Det är förstås ingen överraskning att Sverigedemokraterna inte gillar detta. De har aldrig begripit det där med frihet, mänskliga rättigheter och respekt för andra människor. Och de har heller aldrig förstått värdet av bildning och fördjupning som är precis vad många författare representerar.
Ola Larsmo skrev utmärkt i DN för ett par dagar sedan om Fristaden Uppsala och om Sverigedemokraternas sunkiga politik. Läs här.
Läs även Expo
