En liberal politik för människor med funktionsnedsättning innebär att skapa förutsättningar för att alla ska kunna forma sitt eget liv efter egen vilja. Det är en frihetsfråga.
Vi har ett stort arbete framför oss för att Sverige ska bli ett fullt ut tillgängligt och inkluderande land där friheten är självklar för alla.
Barn med funktionsnedsättning ska kunna utvecklas i den förskola och skola som deras föräldrar valt. Människor som använder rullstol eller rollator enkelt kan ta sig fram i gatumiljön och självklart kan resa med bussar, tunnelbanor och tåg. När nya fastigheter och områden byggs ska det självklart bli tillgängligt och användbart för alla. Även människor med olika funktionsnedsättningar ses som en tillgång på arbetsmarknaden. Varje människas lika värde och rättigheter ska respekteras.
Funktionsrättspolitik handlar om att förverkliga rätten att forma sitt liv och att få ha en fungerande vardag, liksom att få uppfylla sina egna drömmar. Det handlar om självständighet och självbestämmande. Frågorna får sällan stort utrymme i samhällsdebatten. Men jag menar att det är en av samhällets viktigaste uppgifter att öka friheten för alla och inte exkludera människor från möjligheterna som livet ger genom begränsande hinder i form av regelverk, brister i fysiska miljöer och på många andra sätt.
Här är några viktiga förslag som jag och Liberalerna vill arbeta för så att friheten ökar för fler:
Förskola och skola för alla
Alla barn ska mötas med höga förväntningar i skolan utifrån sina egna förutsättningar, och ha rätt att ha höga förväntningar på sin framtid.
Skola och förskola måste ha rutiner för att tidigt upptäcka ”osynliga” funktionsnedsättningar som ADHD eller dyslexi. Med tidiga insatser får barnen bättre förutsättningar att utvecklas.
Alla skolor ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning så att ingen,
varken elever, personal eller föräldrar, utestängs.
Så många barn och ungdomar som möjligt ska gå i den integrerade, ”vanliga”, skolan.
Det förutsätter att utbildningen av lärare och skolledare ger tillräckliga kunskaper för
det. Idag används begreppet ”En inkluderande skola för alla” ledsamt nog för att rättfärdiggöra exkludering genom att alla barn ska tvingas följa samma undervisningsmall, vistas i sammaundervisningsmiljö och i stora grupper.
Vi liberaler har en verkligt inkluderande skolpolitik. Vi menar allvar med ”En skola för alla”. Denna politik sätter alla barn fokus, som individer. Det behövs resursskolor, möjligheter till mindre undervisningsgrupper som kan anpassas utifrån elevernas behov.
Vi har en rad skarpa förslag som sätter barnens behov och rätt till utbildning i blixtbelysning. Det behövs resursskolor, möjligheter till mindre undervisningsgrupper som kan anpassas utifrån elevernas behov. Att vi i den bästa av världar ska ha en skola anpassad för alla är självklart målet. Så länge den svenska skolan inte förmår att erbjuda individuella lösningar som på riktigt ger alla chansen måste det finns andra skolalternativ att tillgå. Liberala krav på ordning och reda, lärare med ökad status, mobilfrihet, fokus på kunskap och längre skolgång är att ge alla barn chanser till klassresor.
Särskola ska vara en undantagslösning där tillräckliga resurser sätts in för att kunna erbjuda eleverna en meningsfull utbildning och goda förberedelser för livet efter skolan. Särskolan ska inte vara en återvändsgränd. Även en särskoleutbildning ska, eventuellt
efter komplettering, kunna leda till behörighet till vidare utbildning. Det behövs fler utbildningsvägar för unga med intellektuell funktionsnedsättning, till exempel inom yrkeshögskolan, folkbildningen och lärlingsutbildningen.
Jobb och sysselsättning
Den svenska arbetsmarknaden behöver öppnas upp. Vår ambition är att alla personer med funktionsnedsättning ska ha goda möjligheter till förvärvsarbete och företagande. Liberalerna fokuserar på varje människas drivkraft att vara med och arbeta och bidra. Därför vill Liberalerna införa ett stöd-till-arbete-garanti för personer med funktionsnedsättning. Hjälpmedel, anpassningsåtgärder och lönesubventioner är också viktiga instrument.
Personer som omfattas av LSS ska ha rätt till meningsfull sysselsättning i form av daglig verksamhet. Denna rätt ska utvidgas till att gälla även den så kallade personkrets 3 i LSS.
Aktivitet och gemenskap ska alltid prioriteras före passivitet och utanförskap, också för den som är långt från den reguljära arbetsmarknaden. Det mest önskvärda är arbete på den reguljära arbetsmarknaden, men många kommer att vara hänvisade till daglig verksamhet och den ska därför ges ett kvalitativt gott innehåll.
Hjälpmedel
Villkoren för hjälpmedel ska vara likvärdiga i hela landet. Det är oacceptabelt att till-
gången till hjälpmedel kan avgöras av var man bor. Det behövs nationella riktlinjer som anger en lägstanivå. Myndigheten för delaktighet bör ges ett samlat ansvar för hjälpmedelsfrågorna.
Människor ska om de så önskar själva få välja hjälpmedel. Att det blir krångligare för
myndigheter får inte vara ett skäl att begränsa människors självbestämmande. Vi ser gärna nationella upphandlingar för att pressa priserna, men de får inte ske på bekostnad av kvalitet eller valfrihet. Den som behöver något annat måste också kunna välja det. Det ska också vara möjligt för den som vill och kan att få en personlig hjälpmedelsbudget.
Ansvaret för hjälpmedel bör samlas hos regionerna. Det är idag delat mellan kommuner, regioner, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, arbetsgivare och skolan. Det är svårt för den enskilde att hitta rätt, och alltför många hamnar mellan stolarna. Ett samlat centralt ansvar hos Myndigheten för delaktighet och huvudmannaskap hos regionerna skulle till exempel kunna leda till större snabbhet och flexibilitet vid tillhandahållande av hjälpmedel för arbete.
LSS och personlig assistans
Återupprätta LSS och säkra rätten till personlig assistans
Vi vill att rätten till stöd enligt LSS ska avgöras utifrån behov, inte diagnos. Exempelvis vill vi att personer med grav synnedsättning kan ingå i LSS-kretsen.
Valfrihet och självbestämmande ska vara en självklarhet för alla insatser enligt LSS.
Standarden i insatsen ledsagning måste förbättras. Den ska tillhandahållas utan orimligt lång framförhållning och på brukarens villkor.
Även den som bor i gruppbostad måste få möjlighet till aktiviteter på egen hand, till
exempel genom kontaktperson eller ledsagning. Insatserna enligt LSS ska vara varaktiga. De schablonmässiga omprövningarna med jämna mellanrum i den statliga assistansersättningen ska bort och ersättas med ett system som utgår
från den enskildes förutsättningar. Krav på att kommunernas insatser görs varaktiga och inte tidsbegränsade ska skärpas.
På sikt är ambitionen att den övre åldersgränsen för att kunna få assistans ska kunna avskaffas. Det skulle innebära att personer över 65 år, som i dag har assistansersättning, ska få rätt att vid behov få den utökad och att personer över 65 år, som inte tidigare har haft assistansersättning, ska få rätt att få den insatsen om de i övrigt är kvalificerade för
den.
Ansvaret för insatsen personlig assistans ska helt övertas av staten och Försäkringskassan.
Allt fusk med assistansmedel ska bekämpas. Tillsynen behöver skärpas, och myndigheter behöver få större möjligheter att samverka för att upptäcka och stoppa oseriösa företag. Människor som behöver personlig assistans måste känna sig trygga. Vi vill ha en starkare granskning genom en LSS-inspektion som står på den enskildes sida, precis som vi har en Skolinspektion. Det handlar om människors möjligheter att få det som de har rätt till för att leva sina liv.
Liberalerna kräver att schablonbeloppet ökar med 3,5% årligen under budgetperioden. Vårt mål är därefter att schablonersättningen automatiskt ska följa andra jämförbar omsorgsyrken.
För att den personliga assistansen ska fungera krävs det att det finns en tillräcklig och långsiktig assistansersättning för de assistansanordnare som verkar inom branschen och de som arbetar inom assistansen. Över 80% av schablonen går till lönekostnad och en för låg uppräkning leder till att oseriösa aktörer och dåliga arbetsvillkor blir allt vanligare. Dessutom minskar den enskilde assistansanvändarens valfrihet.
Fysisk tillgänglighet, gott stöd i föräldraskap, bekämpandet av fördomar och mycket annat är också centrala frågor som vi i Liberalerna vill arbeta för.
Som jag ser det är funktionsrättspolitiken helt central. Den handlar inte om några få människors rättigheter. Den handlar om vilket samhälle vi vill ha och om allas vår trygghet och rätten till frihet och värdighet i våra liv.
