Gott slut på ett tufft år

Ett av de tuffaste åren i mitt liv går mot sitt slut. Dags att sammanfatta 2019 och vända blicken framåt. Året började med sorg då min pappa gick bort hastigt i cancer av värsta sortens plågsamma slag, om man nu ens kan gradera dödliga sjukdomars elände. Lungcancer. Om han bara kommit iväg till läkaren tidigare, har jag tänkt många gånger. Men sån varit inte min pappa. Han väntade till han inte längre kunde skriva bokstäverna i rätt ruta när han löste korsord, och inte heller riktigt kunde hålla balansen här han gick. Vid det laget var hjärna redan fullproppad med metastaser. Jag höll hans hand när han dog.

Det fina som hände i samband med hans död var att hans goda vänner, som jag inte kände men hört talas om, visade sig vara ett riktigt härligt gäng som både hjälpte pappa med mycket praktiskt, besökte honom på sjukhuset och dessutom visade oss barn stor omtanke.  Det är jag tacksam för.

Men året fortsatte med tyngd. Farfar, som nog inte hade tänkt att han skulle överleva pappa, dog också. Med honom blev det ett fint avsked i Vaxholm.

Det politiska året har varit både intressant och ansträngande. Januariavtalet var jag med om att driva fram, som aktiv i Liberalerna partiledning och partistyrelse. Det blev väldigt många möten och väldigt långa diskussioner. Själv kände jag mig inte så vidare entusiastisk inför att Liberalerna skulle ingå i ett sådant samarbete. Jag befarade att det skulle bli svårt att hitta en roll i detta. Därtill tycke jag det är något av en halvmesyr att vara stödparti till regeringen i budgetfrågor och sådant som är knutet till januariavtalet. En intressant del av processen var när vi i Liberalernas partistyrelse bjöd in både Stefan Löfven och Ulf Kristersson för att diskutera vårt svåra vägval. Det var två ledare som både gärna ville ha makten, men med rätt olika bild av hur det parlamentariska läget borde hanteras. Det var tydligt att vilket val vi i Liberalerna än skulle göra så skulle det bli svårt.

Jag önskade istället att Liberalerna skulle ta plats i regeringen och kräva tunga ministerposter från vilka politik kan både formas och förverligas. Det skulle ge mer kraft åt partiet att rikta sin energi åt att genomdriva liberala reformer i regeringsställning, än att driva på från sidan genom arbetet i riksdagen och förhandlingar med regeringspartierna. Det var dock uppenbart att jag var i minoritet och då ansåg jag att Januariavtalet det näst bästa. Att släppa fram en regering beroende av SD skulle jag aldrig någonsin kunna medverka till. Dessutom är innehållet i Januariavtalet en lång lista med viktiga liberala reformer som jag är stolt över att vi är med och genomför.

I maj fick vi skicka Karin Karlsbro till Bryssel som vår liberala parlamentariker. Det är nog en av årets höjdpunkter.

I Region Stockholm fortsätter arbetet för att reformera hälso- och sjukvården med fler viktiga förändringar. Dels har vi antagit en ny primärvårdsstrategi. Och vi gör en hel del för att modernisera och utveckla vården med digitala verktyg och tjänster. Södertälje sjukhus har fått en ny vårdbyggnad och på Danderyd har vi invigt den nya akutvårdsbyggnaden – vilket lyft! Dessutom har vi skapat många nya vårdplatser inom psykiatrin vid Nacka sjukhus med mera.

I november hade vi landsmöte och jag petades som styrelseledamot. Jag kan förstå varför, jag har ju inte precis legat lågt i de interna diskussionerna. Först blev jag besviken. Men rätt snart började jag känna mig befriad. Nu kan jag ägna all den tid som jag lagt på styrelsearbetet och allt som till det hör åt att bidra i den socialliberala opinionsbildningen och idédiskussion på de sätt jag känner för. Precis vad jag kommer att göra får visa sig framöver.

Nu är vi framme vid årets sista dagar. Och det år som började så tungt har vänts till glädje. Jag känner mig stark och fri. Barnen har det bra. Och därmed är allt som det ska. Jag har det det dessutom roligt på jobbet och har  lanserat min egen podd där jag pratar med intressanta personer om olika ämnen som på ett eller annat sätt handlar om hälsa. Det känns både kreativt, roligt och inte så lite pirrigt.

För att riktigt avsluta året på topp har jag rest till Prag för att njuta av den fantastiskt  vackra staden, dess kultur, caféer, långa promenader och tid för läsning och samtal med maken som är mitt resesällskap. Snart vänder vi hem igen för att fira nyårsafton med våra barn. Sedan är det nya året här. Det ser jag fram emot. Gott slut!