Det blir lätt lite dystert pekpinnaktigt när vi talar om hälsofrämjande levnadsvanor. Lite som att allt som är roligt är dåligt och svårt att sluta med. Men faktum är att man kan nå stora hälsovinster med ganska små förändringar. Tyvärr finns dock inga genvägar.
Otillräcklig fysisk aktivitetet, ohälsosamma matvanor, tobaksbruk samt riskbruk av alkohol kan tillskrivas minst en femtedel av den samlade sjukdomsbördan. Med vetskapen om detta blir det självklart att lägga kraft på att utveckla bättre metoder för att människors ska etablera en hälsosam livsstil. Vårdprogrammet tar upp fyra levnadsvanor där samordnande insatser behövs och beskrivs; tobaksbruk, riskbruk av alkohol, otillräcklig fysisk aktivitet och ohälsosamma matvanor. Det är viktigt att komma ihåg att arbetet för en bättre och mer jämlik hälsa inte är en dagslända, inget tillfälligt projekt utan en viktig del av hälso-och sjukvården långsiktigt.
Jag tycker att det är av stor strategisk betydelse att det nu finns nya verktyg för sjukvårdens hälsofrämjande arbete som det nya vårdprogrammet och Socialstyrelsens nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder, som jag utgår från kommer att nu implementeras i all sjukvårdsverksamhet. Precis som behandling inom sjukvården ska vara evidensbaserad så ska också de förebyggande åtgärderna vara det.
Dessbättre är en hel del av det vi redan gör i enlighet med riktlinjerna. Arbetet mot riskbruk av alkohol – är numera en permanent verksamhet åtminstone inom Stockholms läns landsting – och att vi inrättat tre mottagningar för goda levnadsvanor (livsstilsmottagningar) på specialistnivå är exempel på insatser i enlighet med riktlinjerna här i länet.
Det är helt nödvändigt att ha och planera för kontinuerliga utbildningsinsatser när det gäller t ex riskbruk och FaR (Fysisk aktivitet på recept) när vi ska rusta sjukvårdsorganisationen och vårdgivarna till goda och evidensbaserade insatser.
Ett angeläget utvecklingsområde är att utjämna skillnader i hälsa och att säkerställa att sjukvårdens hälsofrämjande insatser är tillgängliga för de som har mest nytta av dem. Hälsoskillnaderna består och vi är i stort behov av metodutveckling för att nå fram till högriskgrupperna och det är något som landstinget arbetar för på olika sätt. Det här sker parallellt med att ersättningssystemet på bl a husläkarmottagningarna förändras så att det blir bättre ekonomiska incitament för i synnerhet distriktssköterskan att ägna sig åt rådgivning/motiverande samtal. Det pågår en översyn av ersättningsystemet för husläkare. Ersättningar som styr rätt och stimulerar är nödvändiga i hela hälso- och sjukvården men också svåra att konstruera.
Successivt så har krav på hälsofrämjande arbetssätt och åtgärder skrivits in i avtalen med vårdgivarna. Vi har kommit en bit på väg med våra akutsjukhus där man ska dokumentera rökstatus och dessutom erbjuda rökavvänjning i samband med planerade operationer. Syftet är givetvis att patienten ska vara rökfri när hon/han ligger på operationsbordet! För alla patienter med akut hjärtinfarkt så ska rökstatus i noteras i journalerna. Det återstår mycket innan vi kan se och mäta resultat, men jag är övertygad om att vi hittat ett sätt att arbeta som kommer att integrera de hälsofrämjande insatserna i vårdens vardagsarbete. Här finns också starka ekonomiska incitament för vårdgivarna att få fler rökfria patienter och därmed minska risken för komplikationer och dyrbara reoperationer på egen bekostnad.
Jodå, även jag kämpar med mina egna vanor och ovanor. På bilden ovan är jag i Frankrike och botaniserar bland nyttigheterna.