Ersättningsmodellerna i vården är kanske inte ett ämne som präglar varje samtal runt de svenska middagsborden. Men kanske borde fler engagera sig i detta. Även om ämnet är lite torrt och inte så lite komplext så är det viktigt, eftersom det i så hög grad påverkar den hälso- och sjukvård som erbjuds. Jag och Birgitta Rydberg skriver i Tidningen Nu om vår syn på ersättningsmodellerna i vården.
Artikeln finns inte på nätet, men här har ni den:
Vi räknar för en bättre vård
Hur mår svensk vård, är en fråga man har anledning att ställa sig efter den gångna vinterns många diskussioner. Svepande kritik har bl.a. kommit från den vasse skribenten Maciej Zaremba i Dagens Nyheter, som Gunnel Bergström (NU 12/2013) refererar.
Frågorna man måste ställa sig är dock: Hur såg det ut tidigare? Och vad är alternativen?
I den gamla anslagsfinansierade vården budgeterades ner på enstaka sjukskötersketjänster på sjukhusen. Centralstyrningen var enorm. Vi hade avsevärt mindre resurser, längre vårdtider, sämre vårdresultat, lägre tillgänglighet – och även mindre jämlikhet än i dag.
Genom att prissätta, upphandla och få konkurrens från fler vårdgivare har vi sänkt kostnader. Ett exempel är att priset för en gråstarroperation sjönk under 90-talet. Det har inneburit mer pengar till mer och annan vård – för vårdens budget har ökat markant.
Ökad tillgänglighet märks från vårdcentraler till höft- och knäledsoperationer, där vårdval har haft stor betydelse. Fler människor får alltså vård – av högre kvalitet – för att vi styr med ekonomiska incitament och följer upp med olika kvalitetsparametrar. Zaremba har helt rätt i att svenskar gör få läkarbesök jämfört med andra västländer. Vi har rätt många läkare, men färre allmänläkare som jobbar i primärvård och fler specialistläkare inne på sjukhus. Vi måste fortsätta stärka primärvården och flytta ut öppenvårdsbesök från de stora sjukhusen.
I bröstcancervården, som är i fokus för Zarembas kritik, har Sverige och Stockholm mycket goda vårdresultat. Och i normalfallet får man diagnos inom 14 dagar och behandling inom ytterligare 14-30 dagar.
Dålig kvalitet eller rena felaktigheter ska kosta. Den som råkar amputera fel ben (Zarembas exempel) skulle straffas med vite. Uppföljningar och medicinska revisioner är omistliga. De innebär bl.a. journalgranskningar för att upptäcka om vårdgivare kodar in dyrare behandlingar och diagnoser.
Drömmen är att mäta och följa upp effekt av vård, vilket är större utmaning ju mer komplex vården är. Kvalitetsuppföljningarna och registren måste utvecklas och kan i framtiden användas för att definiera kvalitetskrav i fler avtal än i dag, och även ersätta efter kvalitet, istället för prestation.
Vi eftersträvar ett värdebaserat ersättningssystem där vi betalar vårdgivaren för en helhet utifrån resultatet för varje individ. Vi har börjat med höft- och knäledskirurgi och fortsätter nu med ryggkirurgi. Om det krävs omoperation, om patienten drabbas av en vårdrelaterad infektion, eller om patienten efter ett år inte upplever ett bra vårdresultat – då bär vårdgivaren det medicinska och ekonomiska ansvaret. Denna nyskapande modell kommer att ta tid att införa brett – så att vi gör rätt.
Grunden för hela hälso- och sjukvården är allas jämlika tillgång till vård av god kvalitet. Den medicinska etiken och enskilda människors vårdbehov ska alltid vara styrande. Att så gäller måste vara utgångspunkten för alla modeller, och det kan i sista hand bara avgöras av den enskilde läkaren, sjuksköterskan eller annan behandlare. Samtidigt har vi som ansvarar för vården som helhet en plikt att se till hela befolkningens nuvarande och framtida vårdbehov, till varje människa.
Innebär styrningen av vården många regler, rutiner och administrativa sysslor? Onekligen. Vi försöker ständigt minska den administrativa bördan. Systemen ska ständigt vässas. Men även i en framtid utan diagnosrelaterade system, där vi styr efter kvalitet, kommer vi att behöva mäta och följa upp. Smartare processer och elektroniska verktyg kan underlätta för alla som arbetar i vården – och framför allt ge mer makt och inflytande till patienterna.
Birgitta Rydberg, sjukvårdslandstingsråd (FP)
Anna Starbrink, personal- och produktionslandstingsråd (FP)
Stockholms läns landsting
