När vi talar om migration och flyktingströmmar och flyktingvolymer i vårt eget land är det lätt att se tabeller och ofattbara tal framför sig. Men strömmen, volymen, tabellen är en människa. En människa som lämnat allt för att komma bort från förödelsen. Men som också är påväg till någonting, förmodligen mycket ovisst. Men det där ”någonting” är den personliga framtiden.
Framtiden ska bli ett gott liv med hälsa, välbefinnande och nya möjligheter. Men då krävs det ibland hjälp på vägen. Många lever i ovisshet under asylprocessen och frågan om framtid finns i Sverige. Andra har uppehållstillstånd men påverkas av att anhöriga finns kvar i akut fara i hemlandet eller har kanske svårt att komma vidare i den svenska samhället när integrationen inte fungerar tillräckligt väl.
För att möta behoven behövs en hög och väl spridd kompetens kring transkulturell psykiatri och att möta och behandla psykisk ohälsa bland flyktingar. Därför startar en omfattande utbildningssatsning riktad till psykiatrins medarbetare. Syftet är att utveckla kompetensen kring personer som tvingats fly sina hemländer, som levt i krig och utsatts för tortyr. Det är – menar jag – angeläget att det finns professionell hjälp att få nära. Därför är det så viktigt att utbildningsinsatserna kan nå brett till många medarbetare i psykiatrin.
God psykisk och fysisk hälsa är en helt grundläggande förutsättning för att framtiden i Sverige ska bli ljus. Det behövs nya grepp i integrationspolitiken där möjligheten till arbete, egen försörjning, bra bostäder, fungerande skolgång för barnen och mycket annat måste falla på plats. Och vi måste förmå att ge effektiva insatser för hälsan. Självklart den fysiska hälsan där hälsoundersökningarna är centrala och måste nå fler – för att inte säga alla. Men den psykiska hälsan är självklart minst lika viktig.
Jag tog också tillfället i akt och säga något om debattklimatet. Ibland talas om systemkollaps tillföljd av den humana flyktingpolitiken. Systemkollaps detta vidriga ord. Det är oprecis och farligt och lägger skuldbördan hos de mest utsatta, flyktingarna. Visst kan vi se att vissa kommuner har stora utmaningar och visst kan vi alla förstås att en stor arbetsbörda har lagts på medarbetare i en del myndigheter och socialförvaltningar. Men systemet består. I verkligheten är systemet – om vi med det menar välfärden – helt beroende av att invandrare bär upp det. Om fyra av tio bussförare försvann skulle Stockholm lamslås. Om tre av tio läkare på våra sjukhus inte fanns skulle kompetensbristen bli tydlig. 25% av landstingets egna medarbetare är invandrare. Om de försvann från jobbet då skulle vi få se vad systemkollaps innebär.
Vi vet att hälsan generellt i länet blir allt bättre. Men vi vet också att det finns ett område som tonar upp sig som ett stort hot mot folkhälsan och det är att den psykiska hälsan blir sämre. Det gäller i många gruppen. Och det gäller inte minst människor med traumatiska upplevelser i bagaget. Där har hälso- och sjukvården en verkligt viktig uppgift. Och vi måste ha höga ambitioner. Vi har inte råd att misslyckas. Inte ur ekonomiskt perspektiv men framförallt inte ur ett mänskligt perspektiv.
