Jag märker det höga tonläget i sociala medier och i den politiska debatten. Och även i mitt eget parti pågår en plågsam dragkamp. Många är oroliga och orden är hårda. Jag raderar några alltför personliga påhopp från partivänner och än fler från dem som aldrig röstat liberalt men nu påstår att vi sviker dem. Liberalerna står snart inför ett avgörande möte där partiets beslutsorgan partirådet ska avgöra vägvalet framåt.
Att vi gärna vill ha en Alliansrergering som under Reinfeldts ledning, verkar alla kunna enas kring. Men det är kanske inte ett helt sannolikt utfall av det kommande valet 2022. Ska vi då istället ge oss in i någon form av regeringssamarbete tillsammans med Sverigedemokraterna, som står så oerhört långt från de liberal idéerna? Det är detta frågan handlar om på Liberalernas partiråd:
Ska vi förhandla statsbudget med SD, det vill säga kompromissa inom alla politikområden? Ge och ta? Mötas halvvägs?
Jag tycker inte det.
Sverigedemokraternas ledare har tidigt utmålat Liberalerna som sin huvudmotståndare. Och det är naturligtvis ömsesidigt. SD delar just nu ut trycksaker där de med ord slåss mot just socialliberaler. Vad gott skulle rimligen komma ut av att Liberalerna förhandlar sakpolitik med ett sådant parti?
Men låt oss göra tankeleken, mötas halvvägs med SD. Hur ser kompromisserna ut?
Var sammanfaller liberalernas frihetliga kulturpolitik med Sverigedemokraternas nationalkonservativa idéer? Armlängds avstånd känns fjärran när SD vill sätta snäva ramar för konstpolitiken. Det går inte att kompromissa i förhandlingar med dem som står för förhandsgranskning av konst. Liberaler kan aldrig dagtinga med konstens frihet.
Hur ser kompromissen ut i sjukvården? När vi vill att sjuka, exempelvis i cancer eller covid-19 men också kroniska sjukdomar med stora vårdbehov, ska kunna förstå vilken behandling som ges och läkarnas ordinationer, och därför behöver tolkar som en del av vården – och de andra tycker att tolk är en lyx som den som vill och har råd med måste betala själv. Eller när vi anser att vårdbehov ska styra, inte personers bakgrund – medan de andra betecknar insatser som riktade hembesöksprogram som ”förtäckt invandringsbidrag” eller på politisk väg vill stryka viktiga socioekonomiska faktorer i vårdens professionellt konstruerade ersättningssystem.
Hur skulle liberaler kunna enas med nationalkonservativa i synen på rikets säkerhet, Europasamarbetet, utrikespolitik, bistånd, human och realistisk flyktingpolitik och så vidare? Redan denna tankelek visar på orimligheten.
Ingen vet i dag hur regeringsalternativen kan se ut 2022, eller vilka statsministerkandidater som har störst chanser efter valet. Liberalerna kan och ska inte flera år i förhand lova bort våra röster – men vi måste säkerställa att det efter valet finns liberaler i riksdagen som kan sätta liberalt avtryck och påverka utfallet.
Det är dock uppenbart att spelplanen är ny. En konservativ och nationalistisk höger formerar sig. Och från vänster fortsätter det entoniga hamrandet på människors valfrihet och mångfalden i välfärden. I mitten kan en frihetlig, liberal, socialt engagerat kraft gro. Där finns Liberalernas möjlighet.
(Delar av bloggtexter är tidigare publicerad i SvD, tillsammans med några liberala partivänner)
Jag läser Liberalernas partiprogram och jag känner mig hemma. De liberala idéerna har varit grund för många viktiga reformer i över hundra år inom utbildningspolitiken, välfärden, biståndspolitik, kulturens frihet, jämställdheten och så vidare,
Detta är värden jag är stolt över och vill arbeta för politiskt, värden som aldrig får kompromissas bort:
”Det socialliberala uppdraget är att förbättra varje individs livschanser genom att utjämna de förut- sättningar som befinner sig bortom den enskildes kontroll. Politiken ska prioritera att öka friheten för dem som har minst frihet.
Det liberala samhället förutsätter tankefrihet. Varje människa har rätt att fritt och öppet uttrycka sin åsikt, bilda opinion för den och försöka övertyga andra, uttrycka sig konstnärligt och söka ny kunskap. Varje människa har rätt att uttrycka sin religiösa tro och utöva sin religion i gemenskap, liksom frihet att inte tillhöra någon religion. Tryck- och yttrandefrihet, föreningsfrihet, mötes- och demonstrationsfrihet är nödvändiga delar av tankefriheten.”
Läs hela partiprogrammet här.
