Jag hoppas att Elisabet Ohlson Wallins utställning Jerusalem kommer att visas i Stockholm snart. Jag vill se den. Ingen har väl missat turerna kring hennes bilder som startade långt innan vernissagen hölls. Världskulturmuseet i Göteborg tvekade inför utställningen, men nu är den på plats. Inte oväntat har debatten fortsatt när nu bilderna finns att beskåda. Själv har jag bara sett de exempel som presenterats genom media. Men jag längtar efter att få se utställningen i sin helhet.
Jag kan förstå, av de bilder jag sett, att utställningen väcker känslor. Det är förmodligen även vad konstnären förväntat sig och önskat. Det är utmärkt att frågor om tolerans och respekt för HBT-personers livsval diskuteras, inte minst ur det perspektiv på religionen som Ohlson Wallin arbetar utifrån. I det urbana och liberala sammanhang jag själv rör mig är det lätt att glömma bort den utsatthet som många människor lever i till följd av kärleken.
Jag minns när jag såg hennes omtalade utställning Ecce Homo. Bilderna drabbade mig inte så mycket, kanske därför att de redan exponerats så flitigt i media innan jag tog chansen att se utställningen. Däremot noterade jag publikens sammansättning. Lokalen var full av medelålders och äldre damer. Jag minns att jag tänkte att det egentligen in var så konstigt. Jag tror att det är just dessa kvinnor som bär upp såväl kulturlivet som humanismen och toleransen i vår tid.
