Igår samlades landstingets bolagsstyrelser och produktionsutskottet till ett seminarium om kompetensförsörjning. Jag inledde eftermiddagen och sa ungefär så här.
Vi talar mycket om investeringar i och renoveringar av hus. Om vårt nya sjukhus i Solna och om hur vårdens struktur behöver utvecklas i framtiden. Allt detta är viktigt, men faller samtidigt platt om vi inte har tillgång till den kompetens vi behöver. Kompetensförsörjningen är en avgörande strategisk fråga som varje del av vår organisation måste ha högt på agendan. Och det är självklart att styrelserna måste ta strategiska grepp om sin egen verksamhets kompetensförsörjning. Och vi måste arbeta landstingsövergripande med frågan – och förstås i samarbete med olika externa parter.
Det finns många olika bilder av verkligheten. Vi kan ta sjuksköterskor – ett verkligt bristyrke – som exempel: En bild är att vi inte anställer några sjuksköterskor, för det finns inga att anställa. En motbild till det är att sjuksköterskorna i vår egen organisation har ökat med 300 personer eller 2,6 % mellan 2010 och 2011. Ändå har vi betydligt färre sjuksköterskor här, än i andra delar av landet och framtiden ser inte ljus ut.
Få vill bli sjuksköterska, säger en del. Men samtidigt är det ett starkt söktryck på utbildningarna. Det finns alltså betydligt fler som vill utbilda sig här i Stockholm än vad det finns platser. Då förstår ni att jag är angelägen om att staten ser vårt behov av fler utbildningsplatser här hos oss framöver.
Ingångslönerna har varit en het fråga under en tid och då diskuterar vi bara grundlönen. Men sällan pratar vi om hela lönebilden. Som kan ge flera tusenlappar till i månaden. Samtidigt som några fokuserar på ingångslöner, är det en minst lika viktig fråga med löneutvecklingen över tider. Så blandade kan bilderna vara.
För att möta utmaningarna i framtiden måste vi hitta nya arbetssätt som ger oss bättra förmåga att tillvarata den tillgängliga kompetensen. Vi måste se över hur våra medarbetare kan använda sin fulla kompetens, men också låta andra yrkesgrupper komma in och ta ansvar. Ett exemepel är biomedicinska analytiker som på Danderyds sjukhus utvecklats i sin yrkesroll och fått ökat ansvar. För detta fick den drivande kraften Gunnar Sjölund, som är överläkare vid avdelningen för klinisk fysiologi och hjärtkliniken vid Danderyd sjukhus, motta landstingets pris gyllene äpple, för något år sedan. Ett annat exempel kunde man läsa om i Dagens Medicin där sjuksköterskor tar över neurologjobb.
Jag är övertygad om att yrkesgrupper som vi inte talat så mycket om på senare tid kommer att bli än viktigare i framtiden, inte minst undersköterskor. Där har ett stort antal tjänster konverterats från undersköterskor – där det finns tillgång på kompetens – till bristyrket sjuksköterska. Det är naturligtvis inte en rimlig utveckling. Deras kompetens kommer att vara en viktigt faktor för vårdens framgång. Ändå minskade antalet i organisationen mellan 2010 och 2011 med cirka 100 individer eller -1,6%
Ett annat område som vi måste ta tag i det är synen på medarbetarskapet i framtiden. Jag bedömer att vi måste ha en tillåtande och flexibel syn på medarbareskapet och lojaliteten med uppdraget i framtiden. Flera medarbetare kommer förmodligen i framtiden att dela sin tid mellan olika uppdragsivare inom vår egen organisation eller inom andra delar av hälso- och sjukvården. När vårdkartan ritas om måste också yrkeslivet förändras för vårdens kompetenta medarbetare.
Några kanske tycker att jag står här och talar om självklarheter; att vi ska ha rätt kompetens på rätt plats. Att arbetet ska fördelas så att alla använder sin kompetens. Att vi ska kunna använda medarbetarresurserna mer flexibelt inom vår stora organisation och att vi måste vässa våra organisationer som arbetsgivare på en rad punkter. Men i själva verket är detta i många stycken tämligen kontroversiella frågor.
Som ägarerepresentant vill jag vara tydlig. Klarar inte alla delar av vår stora organisation kompetensförsörjningen så blir det omöjligt att klara våra åtaganden i övrigt.
Utbildningsdepartementets kansliråd Therese Ahlqvist berättade om departetementets syn på utbildningskartan för vårdyrken. Det satsas på en hel del nya utbildningsplatser i landet, men vi från landstinget är förstås angelägna om att fler hamnar här i Stockholm, eftersom vi har ett så stort behov här.
Stockholm 2020 var ämnet för Jonas Örtqvist, projektledare hos länsstyrelsen, som berättade om hur arbetsmarknaden kan gestalta sig framöver i vår region.
Karlinska Institutets dekanus Jan-Olov Höög berättade ut KIs perspektiv om utbildning för framtidens hälso- och sjukvård. Jag delar hans syn att utbildningsplatserna måste bli fler i Stockholm.
Landstingets egen personaldirektör Maria Englund talade om landstinget som en attraktiv arbetsgivare. Hon har en central roll när det gäller de strategiska greppen kring framtidens kompetensförsörjning.
Vi avslutde eftermiddagen med en panediskussion där bland annat styrelsernas roll diskuterades.
Innan vi lämnade Landstingshuset blev det lite mingel med snittar och dryck (alkoholfritt förstås, vi är ju landstinget :-)). Jag lärde mig en hel del nytt och jag hoppas att fler fick nya insikter.
