Jag har genom åren träffar många transpersoner och lärt mig mycket, inte minst om den utsatthet som många upplever och om hur svårt det kan vara att ens våga berätta för någon om sina tankar och känslor. Att ta steget och och söka hjälp kan vara enormt svårt och samtidigt livsavgörande.
Könsdysfori kan vara ett enormt lidande. Vården måste därför möta och hjälpa personer där könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet. Det är självklart angeläget att utredningar görs grundligt utifrån aktuell kunskap och med största respekt för individen.
Det är nyttigt och bra att sjukvården diskuteras och kritiseras om det är befogat. Och i de fall patienter far illa av behandling så måste viktiga lärdomar dras. Men ingen vinner på att diskussionen om vården för transpersoner blir ensidig.
Jag har talat med unga personer som upplever att könsbekräftande behandling varit avgörande, rent av livräddande, för dem.
Sedan Uppdrag granskning sändes i veckan har reaktionerna varit många och starka. Det är djupt olyckligt om enskilda människor som redan ofta är sköra och stigmatiserade känner sig än mer ifrågasatta.
Tvärsäkra utfall på sociala medier från ”lekmännens expertpanel” om hur saker och ting borde vara med åldersgränser, diagnoser, medicinska bedömningar osv kan inte få vägleda vården.
Utgångspunkten måste vara individens behov och medicinska bedömningar utifrån bästa tillgängliga kunskap. Vården behöver ständigt utvecklas och kunskapen öka. Patienter som söker vård för sin könsdysfori ska känna sig välkomna i vården och trygga med att deras individuella behov tas på största allvar.
