december 12, 2022

Vi liberaler vill se en borgerlig regering även om det kräver stöd från Sverigedemokraterna. Men ingen ska tro att Liberalerna kommer att driva annat än liberal politik, inte minst inom kulturområdet. Detta skriver jag om idag i Dagens Arena.

Valrörelsen rullar på. Tonläget är högt i en debatt som ofta kretsar kring regeringsalternativen och det politiska ”spelet”. Det skymmer både de politiska sakfrågorna och viktiga värderingsfrågor, som väljarna vi kandidater möter vill ha svar på. Kulturpolitiken är som så ofta ett lackmustest – där liberaler har en akut uppgift att värna konstens frihet. Också, och inte minst, mot tilltänkta stödpartier.

Liberalerna vill se en liberal och borgerlig regering, även om det kräver stöd från Sverigedemokraterna. Det är inget enkelt vägval men Sveriges stora problem med gängkriminalitet, energikris, människors privatekonomi och mycket annat kräver en ny regering.

Ingen ska tro att Liberalerna kommer att driva annat än liberal politik. Vi är beredda att göra upp med alla partier där vi kan nå samsyn för att rösta fram en statsminister och i riksdagen skapa ett stabilt underlag för en ekonomisk politik – det måste bli ett slut på den parlamentariska budget- och misstroendetombolan.

Vi liberaler kommer värna människors frihet och egenmakt i vardag och välfärd mot vänsterns strävan efter socialistisk likriktning. Men – vi kommer aldrig att acceptera högerpopulism och nationalism som drar isär vårt samhälle. Vår liberala agenda handlar bland annat om en offensiv klimatpolitik, en human flyktingpolitik som värnar asylrätten för dem med skyddsbehov, återupprättande av en progressiv funktionsrättspolitik efter den rödgröna nedmonteringen av den personliga assistansen, en jämlik vård för alla bland annat genom rätten till tolkhjälp i vården: och förstås om domstolarnas oberoende, hbtqi-personer rättigheter och grundlagsskydd för aborträtten. 

Kulturen är ett av de områden där Liberalerna och SD står allra längst från varandra. De vill detaljstyra kulturen och tycks rikta in sig på att konstruera en motsättning mellan ”folket” och ”eliten”. De talar om fri kultur, men presenterar politik i rakt motsatt riktning. På alla nivåer – riksdag, regioner och kommuner – föreslår de mer styrning och mindre frihet för konstnärer och kulturskapare.

För oss liberaler har det alltid varit viktigt att hålla emot politisering och instrumentalisering av kulturen från vänsterhåll med en form av ideologisk uppfostran om vad som är rätt och fel, inte sällan med identitetspolitiska förtecken. Minst lika illa vore det att låta Sverigedemokraternas instrumentaliserade och nationalistiska kultursyn, där konstnärliga uttryck ska begränsas politiskt och ett kraftigt förenklat kulturarvsperspektiv användas för att skapa motsättningar mellan människor beroende på ursprung, forma politiken. En övertydlig illustration fick vi för några år sedan genom kravet på att ersätta Liv Strömqvists så kallade ”menskonst” med 1700-talsbilder i tunnelbanan, vilket sedan följts upp med krav på att på nya sätt att styra valet av den tillfälliga konsten i kollektivtrafiken. Andra exempel är detaljstyrningen av bibliotekens inköp av litteratur och bekämpandet av prideflaggor i SD-styrda kommuner.

Liberalernas och Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda kunde inte vara mer väsensskilda.

Att hålla armlängds avstånd mellan politik och kultur är en princip som SD helt struntar i. Kanske ses allt detta som små steg, men de leder alla åt samma håll – mot ett snävare, mer begränsat kulturliv som ska rättas efter den nationalistiska världsbilden, istället för att utmana oss människor att tänka fritt,  beröras och även uppröras av det konstnärerna har att säga oss.

Också ekonomiskt skulle kulturlivet klämmas åt ordentligt om SD fick bestämma. Exempelvis skulle Stockholms enastående konserthus snabbt läggas ner. I Region Stockholm vill partiet dra in hela anslaget och säger att staten ska ta över. Men i sin budgetmotion i riksdagen avsätter de inte en krona. Hyckleriet kan inte bli tydligare.

Liberalernas och Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda kunde inte vara mer väsensskilda. Den senare präglas av en vilja av att begränsa och snäva in för att försöka fånga en ”redan befintlig nationell och kulturell särart” som det står i deras principprogram. Utländska företeelser som tränger sig på ses som kulturimperialism. Kulturen är främst ett instrument för uppfostran till det påstått typiskt svenska, och det som ska serveras invånarna ska vara lättuggat.

Vi liberaler ser istället hur konsten kan och ska utmana och provocera – men också hur den, än mer, förmår knyta samman och förena oss människor. Kultur kan inte begränsas till avskilda nationella enhetliga block. Den har alltid utvecklats i möten. Den svenska kultur som vi ärvt och formar varje dag är typiskt svensk – för att den ryms inom Sveriges gränser, levs och skapas av oss här. Men den är samtidigt resultatet av återkommande och ständiga impulser utifrån. Och – visst ser vi liberaler också kulturens alla nyttor, för hälsa, integration och utveckling. Men vi ser framför allt att kulturen finns för sin egen skull. Av och för människors glädje i skapandet och upplevelsen.

Anna Starbrink
Anna Starbrink, Liberalerna. Hälso- och sjukvårdsregionråd i Stockholm.
https://annastarbrink.se
Skapade inlägg 1823