Från Liberalernas sida är det självklart att landstinget på olika sätt ska vara aktivt i internationella sammanhang. För forskningen är det till exempel helt nödvändigt med kontakter och samarbeten världen över. Genom studieresor kan tjänstemän och förtroendevalda lära sig mer om hur andra länder hanterar likartade utmaningar. Även hälso- och sjukvården är global – våra sjukhus kan erbjuda högspecialiserad vård till svårt sjuka patienter från andra länder, och vice versa.
När länder drabbas av krig har vi som lever i fred och välstånd ett moraliskt ansvar att bidra för att minska människors lidande. Vi liberaler ser gärna att landstinget på olika sätt stöttar det återuppbyggnadsarbete som nu måste ta vid i Kobaneregionen, men vi tror inte att ett traditionellt vänortssamarbete är det bästa sättet för detta. Vi är principiellt frågande inför att Stockholms läns landsting överhuvudtaget ska ha vänorter. Det är ett gammaldags och väldigt tungrott sätt att samarbeta. I dagens globaliserade värld där vi enkelt för samtal och samarbetar kring konkreta frågor kan vi hantera på ett betydligt mindre byråkratiskt sätt. De utrikespolitiska ambitionerna bör begränsas i landstinget. Däremot bejakar vi samarbeten mellan våra verksamheter och aktörer i andra länder. Landstinget har idag ett par formella vänorter som dock inte är aktiva. Vi menar att även dessa bör fasas ut.
Några exempel på vad landstinget kan göra är att som arbetsgivare ha en positiv inställning till medarbetare som tillfälligt vill arbeta t.ex. för en hjälporganisation i utsatta områden. Säkert kan vi också erbjuda medicinsk experthjälp och visst tekniskt stöd på olika sätt. Kanske kan begagnad utrustning komma till nytta i krigshärjade länder. Och så vidare.
Landstinget ska ha ett stort internationellt kontaktnät och breda samarbetsytor. Formerna för stöd och samverkan kan se olika ut och bör väljas utifrån vad som är lämpligt i varje enskild situation.
