I Söndags beslutade Liberalernas partiråd att öppna för att medverka i en regering även om det kräver aktivt stöd och budgetsamverkan med Sverigedemokraterna. För mig är det en stor besvikelse och jag är rädd att det är ett allvarligt missgrepp. Nu funderar jag på nästa steg och min egen roll.
Hur hanterar man ett nederlag i en stor och viktig fråga? Jag har grubblat mycket på det.
Bland mina partivänner lokalt är de allra flesta på samma linje som jag själv, vilket kommit till uttryck i medlemsmöten och genom mängder med samtal med partimedlemmar om vägvalet framåt. I Region Stockholm, där jag är personvald efter att i valrörelsen varit mycket tydlig om min inställning till de nationalkonservativa, har den Liberala gruppen valt mig till sin ledare. I regionen finns en total uppslutning i den liberala gruppen för att inte samarbeta med SD, därför att deras värderingar och konkreta politik är så fjärran från Liberalernas.
Jag känner stort ansvar för att fullfölja det förtroende som väljarna och mina partivänner gett mig. Och jag ser en viktig uppgift i att bidra till att forma politiken i socialliberal riktig inför Liberalernas landsmöte i höst. Jag känner också starkt att det är väldigt mycket mer som förenar oss i Liberalerna än som skiljer oss åt. Jag ser en stor och viktig uppgift för mig i att arbeta för vår liberala reformagenda, inte minst när det gäller människors hälsa och tillgång till bra vård. Men jag kommer inte att bidra till att Liberalerna ska ge inflytande till våra politiska huvudmotståndare i Sverigedemokraterna.
För att kunna vara en ledare i en organisation räcker det inte med förtroende och stöd från medlemmarna. Man måste också ha lust och vilja. Det har jag! För mig är samhällsengagemanget stort och viljan att utveckla och driva igenom flera reformer för människors frihet obruten.
En livaktig politisk debatt, ideologiska diskussioner som leder till konkreta sakpolitiska ställningstaganden och gör skillnad för människor är det politiska hantverk som jag verkligen älskar. Jag kommer fortsätta arbeta för en mer frihetlig politik och lever upp till vårt gemensamma uppdrag ”att utifrån liberala idéer ta strid för varje människas frihet att forma sitt eget liv”, som det uttrycks i vårt partiprogram.
Jag och Liberalerna vill ha mer av internationellt samarbete och solidaritet, inte mindre! Vi behöver socialliberala reformer som frigör människor och en ekonomisk politik som ökar friheten för människor och möjliggör en väl fungerande välfärd eftersom det också ökar friheten för människor i utsatta situationer.
Liberal skolpolitik är kanske viktigast av allt, eftersom kunskap och bildning är verktyg som människor behöver för att kunna fora sina liv och bli självständiga individer.
Miljö- och klimatproblemen kan ingen längre bortse ifrån. Därför behövs den liberala miljöpolitiken som bygger på kunskap, internationellt samarbete, innovativa idéer och teknik samt starka ekonomiska styrmedel.
För mig som liberal är respekten för den enskilda människan och hennes frihet och värdighet viktigast av allt. Respekt och tolerans för människors olika val och olika sätt att leva är centralt. Gränsen går där någon annans frihet kränks.
Jag vill att Liberalerna ska fortsätta vara det parti som står på individens sida mot diskriminering i olika former, mot rasism och mot kollektivism i olika skepnader.
Allt detta ingår i vårt socialliberala partiprogram. Jag är hemma i Liberalerna.
