Debatten om Liberalernas vägval pågår både i och utanför partiet. Jag vill bidra med mina tankar om detta.
Partiet väg framåt behöver förstås diskuteras, men inte i termer av kortsiktiga taktiska överväganden. Inte heller kan det handla om att några ska besegra andra inom partiet eller att fortsätta älta personfrågor. Liberalerna är alla medlemmars parti och vi ska ha en livaktig debatt. Men vi måste också samla partiet i de frågor där vi står enade. I partiets mitt finns svaren. Inget kan vara viktigare än att försvara den liberala demokratin och individens frihet.
Utvecklingen i många europeiska länder där högernationalismen breder ut sig förskräcker. Den senaste tidens utveckling i USA, som drivits fram av den motvilligt avgående presidenten, visar att respekten för demokratin och de institutioner som bär upp den, liksom för den fria pressen är kraftigt underminerad.
Jag är formad i en tid präglad av hopp och frihet. På min artonårsdag föll Berlinmuren och världens öppnade sig. Naivt trodde jag och många andra att liberalismen hade segrat. Nu vet vi att friheten alltid måste försvaras. Hoten mot många människors frihet är stora och farliga och de visar sig i de många små steg och värderingsförskjutningar som sker i varierande grad över tid i olika länder, så också hos oss.
Liberala värden trycks tillbaka och liberaler attackeras hårt av sina motståndare, till och med bland forna Alliansvänner. Det öppna samhället bekämpas från ytterkanterna i svensk politik och de liberala landvinningarna som gjorts under decennier riskerar att gå förlorade. Individualismen får stå tillbaka när en nygammal kollektivism brer ut sig i den politiska debatten. ”Socialliberal” används idag som ett skällsord av den aggressiva högerns twitterarmé.
Nu, mer än på mycket länge, är det nödvändigt att samla det liberala engagemanget och driva framåt idéerna om demokrati, frihet för den enskilda människan, humanismen och en politik som kombinerar fri ekonomi med socialt ansvar.
Allt sedan 1900-talets store reformdecennier har Liberalerna hållit socialliberalismen högt i såväl partiprogram som i praktisk politik lokalt så väl som nationellt. Uppgiften att ta kampen mot antiliberala krafter har vart en drivkraft genom partiets historia. Det är en tradition att vårda, men också ett idéfundament att bygga de moderna lösningarna på dagens och framtidens stora samhällsutmaningar på. Liberalernas viktigaste uppdrag är självklart: Människans frihet.
Januariavtalet är inte en perfekt lösning. Långt därifrån, men det har gett oss möjlighet att få igenom många liberala reformer som jag är stolt över. Avtalet var inte mitt förstahandsval, jag tror vi som parti hade fått ännu större genomslag och mer tydlighet kring vår politik om vi varit med i regeringen. Men jag kan leva med januariavtalet eftersom det ger oss inflytande till nytta för landet. Nästa år är det val, och till hösten ska den sista gemensamma budgetpropositionen inom avtalets ram presenteras. Det är en möjlighet att driva igenom ytterligare liberala reformer och ta ansvar för landet under den djupa corona-krisen. Därefter behöver vi använda utrymmet till tydlig profilering av vårt eget parti, med landsmötet som ett viktigt tillfälle att samla liberalerna i en gemensam vilja stärka de liberala idéerna i vår tid.
Min slustsats är att vi måste fortsätta formulera en frihetspolitik som står i skarp kontrast till populismens ytterkantspartier till både höger och vänster och deras kollektivistiska samhällssyn.
Vi bör gå till val som ett självständigt parti med en egen tydlig liberal agenda utan att nervöst snegla på andra partiers program. Regeringsfrågan kommer att förfölja oss och vårt svar bör vara att vi samarbetar med de partier som ger störst liberalt genomslag i politiken här och nu men också bygger friheten stark framåt, och vi fortsätter hålla populisterna borta från regeringsmakten.
