Kulturnämndens studieresa till Marseille blev en inspirerande och intensiv vistelse i Europas kulturhuvudstad. Här fortsätter min reseberättelse.
Måndag morgon. Inte alltid så lustigt, men vi hade spännande möten framför oss, så humöret var på topp. Först styrde vi stegen mot Maison Diamantée ”Diamanthuset”.Det är just nu högkvarter för kulturhuvudstadsåret – Association Marseille Provençe. Det blev ett givande samtal med Ulrich Fuchs och Julia Chénot som leder arbetet med genomförandet av det intensiva kulturåret. Jag började med att ställa frågan om hur man ser på kulturhuvudstadsårets långsiktiga betydelse. Och utan tvekan har man förhoppningar om att året – tillsammans med alla de investeringar som gjorts i både kultur och stadsutveckling – ska leda till en långsiktig positiv utveckling. En utmaning för Marseilles invånare har varit att staden så ofta uppmärksammas i negativa sammanhang i fransk media. Social utsatthet och kriminalitet finns förstås i staden, som anses vara en fattig stad där många invånare har låga inkomster och arbetslösheten bland unga i vissa stadsdelar är förskräckande. En positiv effekt av alla ansträngningar inför och under detta år kan vara att även andra mer positiva sidor av staden får synas.
Vi kunde ha fortsatt ställa frågor länge, men tiden går ju som bekant och strax skulle ännu ett möte börja. Vi fick besöka stadshuset för ett möte med min kollega i Marseille, kulturborgmästaren Daniel Hermann och hans medarbetare Sébastien Cavalier. De berättade för oss om de politiska ambitionerna med kulturhuvudstadsåret. Vi bombarderade dem med frågor som då tålmodigt svarade på. Bland annat lärde jag mig att i franska kommuner är kulturbudgeten den största budgetposten, näst efter skolan. Uppenbarligen ser de kulturpolitiken som ett verktyg för att utveckla staden långsiktigt.
Efter lunch tog vi tunnelbanan bort till Cité Radieuse och den mycket speciella byggnad som Le Corbusier skapade efter kriget. Det stod klart 1952 och är ett av hans mest berömda verk som haft stor påverkan på arkitekturen under andra halvan av 1900-talet. Med sitt brutala yttre blev min reflex att rygga tillbaka, men när vi gick in i huset blev arkitektens styrka väldigt tydlig. Vackra lägenheter med storartat ljusinsläpp och vackra, hållbara material måste ha blivit ett lyft för de franska familjer som fick lämna trångboddheten för att flytta in och bli en del av detta stora visionära projekt. Idag är det ett bland medelklassen eftertraktat boende. I byggnaden, tänkt för 1500 boende, skulle en hel by rymmas med butiker, småbarnsskola, hotell och så vidare. Jag kan inte låta bli att undra vilka arkitekter idag som har så storslagna idéer och vilka beslutsfattare vågar låta visionerna bli verklighet?
Efter detta besök avrundade vi vår studieresa, med lite tid för promenader på egen hand i staden. Morgonen därpå skulle vi resa hem. Det var i alla fall ambitionen. Men strejkande franska transportarbetare satte stopp får vår flight. Efter lång väntan och många upplevelser i franska flygplatsbyråkrati samt en övernattning i Tyskland kom vi trots allt hem, något dygn senare än planerat.