Den fruktansvärda terrorattacken på Drottninggatan för fyra år sedan glömmer jag aldrig. Idag går mina tankar till alla som miste någon av sina nära och kära.
Jag var personligen rejält omskakad den där dagen eftersom min dotter var på skolbio på Skandiabiografen på Drottninggatan precis när terrorattacken genomfördes. Men hon och klasskompisarna fick bästa hjälp hos Cityakuten där de tog skydd. Det var en stor lättnad för mig när hon på kvällen äntligen kunde komma hem välbehållen. Tankarna snurrade om och om igen, tänk om de gått ut från bion bara lite tidigare. Tänk om.
Jag tänker också på alla stockholmare som visade vad generositet och gemenskap betyder. Alla de som osjälviskt sträckte ut en hand för att hjälpa. Alla som i sitt arbete gjorde allt för att rädda liv, skapa trygghet och få fast gärningsmannen. De är hjältar.
Sorgen över alla som dog är inte en personlig sorg för mig, men den är ändå påtaglig och jag vet att den omfattar många av oss. Minnena av terrorattacken finns kvar och det kommer de kanske alltid att göra. När jag passerar Drottninggatan känner jag åter att rädslan, sorgen och ilskan tar tag i mig. Och det är bra. Jag vill påminnas om terrorns fruktansvärda konsekvenser och hur viktigt det är att vi håller ihop och står starka tillsammans.
