En läkare har blivit friad i tingsrätten för att ha tittat i en patients journal, trots att han inte varit behandlande läkare. Grunden för läkarens inloggningar i journalen är att han blev kontaktad från kollegor som ville ha råd om patientens behandling. Så här beskriver patienten sina upplevelser i det aktuella fallet:
”Eftersom hon är en aktiv patient begärde hon hösten år 2011 ut alla sina journaler samt loggar. [Läkarens] namn förekom där och hon blev fundersam eftersom hon inte kände igen namnet. Hon tycker att det hela är oerhört jobbigt. Man ska kunna lita på sjukvården, vilket hon har svårt för nu. Det står inte något i hennes journaler om att hennes läkare kontaktat [läkaren] och hon har inte heller gett sitt samtycke till detta.”
Jag är inte närmare insatt i detaljerna kring detta rättsfall, men det väcker viktiga frågor om patienternas integritet. I vilken utsträckning ska patienten behöva finna sig i att hans eller hennes sjukdomshistoria är så lättillgänglig för i praktiken vem som helst som får en fråga från en kollega?
Självklart borde alla patienter kunna känna sig trygga i att sjukvården värnar deras integritet. Jag tog upp integritetsfrågan på Dagens Medicins seminarium i onsdags (se här) och har även bloggat om det tidigare (se här och här). Min inställning är att patienten själv ska ha makt över sin egen journal.
Jag vet att detta är en kontroversiell fråga bland vårdpersonalen, men man måste vänja sig vid att i större utsträckning begära patientens samtycke innan man tittar i journaler (givetvis med vissa undantag, t.ex. i akutlägen). Ingen ska, av misstag, nyfikenhet eller illvilja, kunna läsa journalinformation som man inte har behov av, eller mot patientens vilja. Det är dags för ett perspektivskifte i synen på den medicinska informationen.
DN skriver om det här, liksom Dagens Medicin och Läkartidningen.
