Att få vara ifred. Det glada singellivet. Egen tid. Det är härligt, när man valt det själv. Men det är en börda att bära när isoleringen är påtvingad. Ofrivillig ensamhet är en plåga. Livet blir färglöst och hälsan försämras. Många lever isolerade alldeles nära andra människor. Ensamhet är en politisk fråga.
Idag samlade psykologen och författaren Anna Bennich till en konferens om ensamhetsproblematiken. Jag fick möjlighet att tala om vad vi politiskt kan göra.
Jag sa ungefär detta:
Flera hundra människor dör varje år i total ensamhet i vårt land, utan att någon saknar dem. 105 människor i Göteborg ifjol. 237 i Stockholm. Inga vänner eller anhöriga stod att finna. Var femte människa som dör på sjukhus dör alldeles ensam.
8 av 10 anhörigvårdare känner sig ensamma även i tvåsamheten. 150 000 personer i Sverige har bara kontakt med andra människor någon eller några gånger i månaden. 4 av 10 svenskar har upplevt sig ofrivilligt ensamma. 2 av 3 upplever ensamhet på fast de har äldreomsorg.
Detta är allvarligt. Isolering tillhör ju de värsta straff en människa kan dömas till. Det är torftigt att tvingas leva ensam mot sin vilja. Och ofrivillig ensamhet bryter ned oss, gör oss sjuka.
Ensamhet kan definieras som gapet mellan de sociala relationer en människa har också hur hon skulle vilja att de är. Det är en subjektiv upplevelse som den enskilda själv måste få definiera.
Karlfelds Jag är en sjungandes röst, fångar det väl:
Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter,
där intet öra hör, där intet eko bor.
Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter,
en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor
Känslan av ensamhet leder med tiden till kännbara fysiska konsekvenser. Olika studier visar att ofrivillig ensamhet skadar oss lika mycket som rökning och fetma.
Ensamma söker oftare sjukvård, dör oftare i förtid, blir deprimerade, får svårare att försvara sig mot infektioner och blir känsligare mot smärta.
Vi måste byta ensamheten mot gemenskap.
En viktig orsak till ensamhet är när man inte längre känner sig behövd, upplever att man inte längre är en del av samhället därför att man förlorat den sociala bas som arbetslivet ger. En annan orsak är när man förlorat sin sociala bas därför att anhöriga och vänner gått bort och att man inte förmått bygga upp nya goda relationer i livet.
Ensamhet kan självklart vara positivt, när man väljer det själv. Men den påtvingade ensamheten är förödande för många. Ensamma människor som lider av brist på sociala kontakter hör till vår tids glömda Sverige. En utsatt grupp utan en egen klar röst som kan formulera sina behov och skapa förändring.
Ofrivillig ensamhet orsakar stort lidande – psykiskt men även fysiskt. Det drabbar människor i alla åldrar, även ungdomar – men kanske främst äldre, eller årsrika! Jag är politiker. Och jag har fått syn på detta stora samhällsproblem. Då måste jag söka svaret på frågan. Vad kan vi göra politiskt åt detta?
Vi kan inte lagstifta om goda och nära relationer, om vänlighet och ögonkontakt. Men genom politiska initiativ kan vi underlätta gemenskap och motverka isolering. Det är dags att bryta den ofrivilliga ensamheten.
Jag reste till London för inspiration. I England har man tagit sig an utmaningen med den ofrivilliga ensamheten. Parlamentarikern Joe Cox toge ett initiativ i parlamentet som fått stor betydelse. Cox själv mörades brutalt i ett attentat 2016.
Men hennes vilja att bryta isoleringen för fler delas idag av många och dåvarande premiärministern Theresa May tillsatte en minister med ansvar för ensamhetsfrågorna tillsattes och en strategi började formuleras. Nästan alla departement har involverats, för ensamhet är inte en fråga för äldreomsorgen eller för sjukvården, det är ett mycket bredare ansvar än så. Kultur- och föreningsliv, idrottsrörelsen, kommunikationer, näringsliv, socialtjänst, stadsbyggnad… alla behöver hjälpas åt för att skapa bästa förutsättningarna för mänsklig gemenskap.
I London träffade jag Jean Anslow, som levt ett långt och mycket ensamt liv. Hon var en av många ofrivilligt ensamma i stadsdelen Hackney i södra London. Vändpunkten kom när hennes husläkare såg hur dåligt hon mådde och föreslog att hon skulle vända sig till S:t Joseph’s Hospice. Nu går hon dit nästan varje dag och har själv blivit en av volontärerna – en Compassionate Neigbour som hjälper andra att bryta isoleringen. Det är ett exempel på hur frivilligengagemanget växer i London. Och Jean Anslows visar på vikten av att vård, omsorg och civilsamhälle kan hjälpas åt att göra gott för individen.
***
Vi vet att hälsan påverkas. Vi vet att vårdbehoven ökar. Vi vet att människors livskvalitet försämras. Vi vill skapa förutsättningar för ett socialt och värdigt liv. Och vi vill att ingen ska behöva dö ensam. Det handlar om att kunna leva livet hela livet:
Problemet med ofrivillig ensamhet måste mötas ur många olika perspektiv. Jag vill se en nationell strategi som inkluderar många olika samhällssektorer som vård och omsorg, stadsplanering, transporter, kultur, civilsamhälle, näringsliv och så vidare. Målet ska vara att minska risken för ständig ensamhet i människors liv, utveckla evidensbaserade metoder och skapa ett gemensamt engagemang i samhället mot social isolering.
För att kunna möta problemen måste vi öka kunskapen. Därför behöver vi undersöka djupare hur ensamheten ser ut i Sverige. Socialstyrelsen undersöker hur t ex äldre med äldreomsorg upplever sin situation. Men vi behöver också kunskap om andra gruppers situation och insikter om när risken för när ensamhetsproblematik utgör en särskilt stor risk.
En starkt vapen mot ensamhet är arbete. Ett arbete ger viktig social gemenskap, och de av oss som vill måste därför få behålla sitt jobb så länge vi vill och orkar. Civilsamhället har en viktig och dubbel roll att fylla, både för att engagera människor i volontärarbete och föreningsliv och för att hjälpa och stötta utsatta människor med måltidssällskap, aktivitet och samtal.
Frivilligorganisationernas arbete skulle kunna stärkas av närmare samarbete med sjukvård och äldreomsorg och genom ett återinfört skatteavdrag för gåvor.
Fler behöver kunna flytta in i trygghetsboende, kollektivboende eller generationsboende, för att behålla sin självständighet och samtidigt få social samvaro och hjälp. Skatte- och byggregler behöver underlätta för sådana boenden. Reavinstskatten behöver dessutom sänkas, taket i bostadstillägget höjas och sociala behov vägas betydligt tyngre i kommuners bedömning när en människa ansöker om äldreomsorg. Och när kommuner arbetar med sin fysiska planering kan man fundera på vad i till exempel stadsmiljön eller bostadsområdena skulle kunna underlätta för social gemenskap.
***
Ingen ska behöva dö ensam. För att skapa livskvalitet i livets sista tid behöver vårdens och omsorgens arbetssätt utvecklas och formas utifrån patienternas behov. Datorer, iPads och smartphones för sociala kontakter är en självklarhet för många idag. Den som blir inlagd på sjukhus eller flyttar till ett äldreboende måste erbjudas möjlighet att använda digitala verktyg för att kunna fortsätta använda sociala medier, hålla kontakt med vänner och anhöriga, söka information och allt annat som människor idag gör via nätet.
Det behövs metodutveckling för att upptäcka och hjälpa människor som drabbas av social isolering. Primärvård, äldreomsorg, civilsamhällets många aktörer behöver samverka för att skapa meningsfulla möten mellan människor. Vi vill se ett nära samarbete mellan de offentliga aktörerna och föreningslivet för att utveckla metoder.
Det är hög tid att bryta den ofrivillia isoleringen.
Tack.
