Strax före jul reste vi till Oslo för att lära mer om norsk primärvård. Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren sammansförde oss med sina kollegor i Oslo. Där genomfördes för 15 år sedan en primärvårdsreform – fastlegeordningen – som vi vill inspireras av.
Fastlegen är den närmsta sjukvården i Norge. Var och en har listat sig, inte som så ofta i Sverige på en vårdcentral, men hos en fast, namngiven läkare i primärvården. Denna personliga kontakt lägger grunden för en god kontinuitet i relationen mellan patient och vårdgivare. Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren reste med mig och min kollega Daniel Forslund för att tillsammans studera detta.
I Norge är primärvården ett kommunalt ansvar medan resten av vården – sjukhus och olika specialistmottagningar har statligt huvudmannaskap. Över hela landet finns primärvårdsläkare som befolkningen kan lista sig hos som i ett vårdval, det är patienten som väljer läkare och det går bra att byta två gånger om året. Som mest kan en läkare ha 2500 patienter på sin lista. Genomsnittet är dock 1148 är snittet. Det är kommunernas ansvar att se till att det finns fastlege på plats. De minsta kommuerna, som kan ha endast några hundra invånare, kan samarbeta med grannkommuen.
Förutom att läkaren ska ha sina listade patienter ingår det i uppdraget att 7,5 timmar i veckan bidra till kommunens verksamheter som behöver läkare stöd, exempelvis i äldreomsorgen och i skolhälsovården. De sko också bidra till bemanningen hos legevakten, det vill säga jourmottagningen dit patienten vänder sig vid akuta vårdbehov, efter att ha ringt 113 som är Norges telefonkontakt som talar om var patienten ska vända sig genom ett remissförfarande.
De flesta driver sin praktik som ett eget företag. Primärvårdsläkarna är alltså också entrepenörer. Från läkarföreningens sida betonade de starkt det personliga ansvaret som läkaren har gentemot patienten som en stor fördel. I Norge gör primärvårdsläkaren fler undersökningar och andra insatser för patienterna än i Sverige. Bland annat gör de cellprovtagning och sätter spiraler med mera. De bemöter i stort sett patientens alla behov. Och har de själva inte möjlighet att ge patienten de insatser som behövs är det fastlegen som ansvarar för att patienten slussas till rätt vårdgivare.
Vanligen slår sig flera läkare ihop och samarbetar i en gemensam vårdcentral. Men fortfarande är patienterna listade hos en namngiven läkare.
Det är specialister i allmänmedicinen som arbetar som fastlege i Norge, men även läkare med andra specialiteter förekommer. Det har varit ett viktigt sätt att få fler läkare att arbeta i primärvården och på så vis hantera den stora bristen på allmänläkare. Ambitionen är dock att de ska ska ha allmänläkarkompetens.
Finansieringen av primärvårdens sker på tre sätt. Dels för varje läkare ett belopp kopplat till antalet listade patienter, dels får man in pengar genom patientavgifter, ungefär som i Sverige. Den tredje delen i systemet är fee for service, det vill säga betalt per åtgärd. Patientavgifterna och den rörliga ersättningen utifrån prestation utgör cirka 70 procent. Den fasta ersättningen per listad utgör 30 procent.
Vi har mycket att lära i Norge. Det blev en mycket inspirerande studieresa.
På bilden utforskar vi en betalautomat i väntrummet på en fastlegemottagning.
