Cirka 700 000 människor i Sverige har privat sjukförsäkring. Jag har svårt att förstå nyttan med detta för de flesta. Tre av fyra privata sjukvårdsförsäkringar betalas av arbetsgivarna. En stor del av övriga försäkringar är gruppförsäkringar tecknade av arbetsgivaren eller ett fackförbund, men där den enskilde själv står för premien. Den kraftiga framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar drivs alltså fram av fackliga organisationer tillsammans med arbetsgivarna. Jag gissar att en del av arbetskraften skulle uppskatta mer om fack och arbetsgivare ser till att löneutvecklingen, arbetsmiljö och annat håller hög nivå, snarare än att teckna sjukvårdsförsäkringar, inte minst med tanke på att de ändå är med och betalar för sjukvården via skatten. Risken är ju att de tröttnar på att betala dubbelt och hur vi än vänder och vrider på frågan så kommer den som blir riktigt allvarligt sjuk eller drabbas av en olycka att behöva den offentligt finansierade vården. Och alla som inte platsar som försäkringsbolagens kunder med rimliga premier behöver också en gemensamt finansierad vård.
Jag vill inte förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar. Om man vill ha det eller inte är en fråga som varje människa får ta ställning till. För egen del ser jag ingen nytta med en sådan privat lösning för mig eller min familj. Och jag ifrågasätter varför de fackliga organisationerna och arbetsgivarna bidrar så starkt till att denna marknad växer.
Jag möter hellre utmaningen genom att utveckla den offentligt finansierade sjukvården för att alla ska känna trygghet och tillit till systemet. Jag vill inte på något sätt förneka att det finns problem med sjukvården i Sverige, eller i Stockholm. Tvärt om vi har en hel del att utveckla. Men samtidigt ligger vi långt framme i flera avseenden när vårt sjukvårdssystem jämförs internationellt. I Stockholm är tillgängligheten till primärvården god, det är lätt och snabbt ordnat att få en tid. Vi ser dessutom nu över ersättningsmodellerna så det ska betala sig bättre att ta sig an patienter som behöver mer än snabbt avklarade besök. Till den högspecialiserade vården på våra skattefinansierade akutsjukhus ska ingen privat vårdförsäkring kunna köpa sig gräddfil. Där är det vårdbehov och medicinska bedömningar som ska avgöra turordningen.
Så var det det där med att använda skattepengarna på ett rimligt sätt. Hanne Kjöller i DN tog här om dagen upp frågan om nyblivna föräldrars önskan om att att barnet ska få vegankost i form av en rätt dyr ersättning ska vara en fråga för skattebetalarna. Verkligen inte, tycker jag. Det kan tyckas som DNs exempel är en detalj och kanske inte så allmängiltigt, men jag tycker ändå frågan är viktigt principiellt. Det är inte rimligt att människor förväntar sig att vi tillsammans ska bekosta deras val av matvanor. Mina skattepengar får gärna gå till sjuka barn som behöver specialkost eller andra insatser för att må bra, inte till friska människors dyra matvanor. Att hålla fast vid att varje skattekrona ska användas väl är förmodligen det viktigaste vi kan göra för att skapa trovärdighet för offentligt finansierad hälso- och sjukvård.