Under pandemin har många i vården arbetat hårt. Det gäller också många anställda hos privata vårdgivare som under pandemin arbetat i covid-vården. Privata vårdgivare har också avlastat akutsjukhusen genom att vårda fler patienter hos sig.
Hälso- och sjukvårdens och alla medarbetares enorma kraftansträngningar under pandemin förtjänar att fortsätta hyllas, och ska aldrig glömmas. Ansträngningarna gjordes naturligtvis i den direkta covid-vården, inte minst i intensivvården, och vårdplatserna flerdubblades på Stockholmsregionens och andra svenska sjukhus. Men andra delar av vården? Hur såg det ut där? Kunde inte privata vårdgivare till exempel bidragit mer och lånat ut sin personal?
Ibland framförs kritik mot vårdgivare och mot oss i regionen för att vi inte tvingade fram större medverkan från privata aktörer. Kritiken har kommit från den politiska oppositionen och från röster i vården, senast i SVT Södertälje. Svaret är nu, liksom under pandemin, att vi har haft ett mycket gott samarbete med många vårdgivare, och att många frivilligt anslöt sig till covid-vården. Tidigt i pandemin ställde regionen om och beordrade alla vårdgivare, privata som regionens egna, att upphöra med de flesta elektiva eller planerade ingreppen och operationerna för att istället rikta resurserna till de som behöver akut sjukvård.
Stödet och samarbetet från andra vårdgivare och vårdpersonal har bestått i flera delar.
För det första anslöt sig många till intensivvården, IVA, och annan covid-vård. Det gällde såväl personer inom sjukhusen och personer som hade en anställning hos någon annan vårdgivare och fick möjlighet att rycka in på sjukhusen, som personer med vårdutbildning som då jobbade utanför vården.
För det andra lånades inte bara vårdpersonal utan också materiella resurser ut av privata vårdgivare.
För det tredje styrdes innehållet i vården hos flera andra vårdgivare om. Det betydde att stora som små privata vårdgivare kunde avlasta akutsjukhusen och se till att annan viktig vård kunde utföras. Patienter som inte led av covid, men hade andra trängande vårdbehov, kunde få vård, och akutsjukhusen kunde fokusera än mer på covid-vården. Även viss avlastning av covid-vård skedde med till exempel intermediära vårdplatser (nivån mellan IVA och en “vanlig” vårdplats).
Nu har mycket av arbetet under covid-pandemin utvärderats, på nationell och regional nivå. Utvärderingen fortsätter och vi ska dra lärdomar och förbättra beredskapen. Det handlar inte minst om tillgång till skyddsmateriel, men pandemin inskärpte också behovet av att öppna fler permanenta vårdplatser på och utanför akutsjukhusen för att ge större kapacitet och marginaler. Det är ett arbete som inletts och under mandatperioden har ett hundratal vårdplatser tillkommit. En viktig fråga är också att stärka hälsan och framför allt jämlikheten i hälsa. Där är inte minst vår satsning på vårdcentraler, husläkare och resurser efter vårdbehov som räcker även till preventivt arbete, viktig. Självklart ska vi också se över våra avtal och hur samarbetet med privata vårdgivare kan förstärkas ytterligare. Region Stockholm har ingen möjlighet att med tvång förmå vårdpersonal som inte är anställda i vår organisation till tjänstgöring i en kris. Det är istället genom ett gott samarbete med olika vårdaktörer och riktade rekryteringsinsatser som vi snabbt kan utöka kompetensen och säkerställa att patienternas akuta vårdbehov tillgodoses.
Jag är tacksam för alla de arbetsinsatser som många sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, läkare, undersköterskor med flera gjort under pandemin. Det gäller såväl de som är anställda i Region Stockholm som de som arbetar för andra vårdgivare
