Människor far illa av regeringens hårdhänta politik för människor med funktionsnedsättning. Gripande berättelser om människor som får sin frihet starkt beskuren har blivit allt för vana.
Ett par barn i raden av gripande öden är Selma och Matilda som är två små flickor som båda behöver tillsyn dygnet runt för att inte dö. De drabbas hårt när regeringen snålar med assistansen.
Det räcker nu! Lagen måste ändras, så att de som behöver stöd får det. Assistansen måste räddas på kort sikt och utvecklas på längre sikt. Jag var med idag när Jan Björklund presenterade Liberalernas förslag om hur vi vill rädda den personliga assistansen.
Vi vill se åtgärder på både kort och lång sikt. Dessa är våra förslag:
Rusta assistansen på kort sikt:
De som sedan 2016 nekats eller fått assistans neddragen måste få en ny chans, och det är bråttom. En del har i stället fått stöd genom socialtjänsten (enligt LSS eller socialtjänstlagen) eller sjukvården – vilket innebär mindre frihet och trygghet för den enskilde, men samtidigt en risk för ökade offentliga utgifter. En del får inte längre något stöd alls, utan är helt beroende av anhöriga och vänner. Lagen behöver göras om tillfälligt och med förtur.
- Att andas och äta är grundläggande behov. Lagen måste snabbt förtydligas så att så kallad egenvård, till exempel hjälp med andning och sondmatning, åter kan anses vara ett grundläggande behov och ligga till grund för personlig assistans.
- Att behöva hjälp med det man inte förstår kan vara grundläggande behov. Även ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper”, som oftast handlar om stöd till personer som har omfattande intellektuella funktionsnedsättningar men inte så stora fysiska behov, måste kunna ligga till grund för personlig assistans.
- Se över vad som är ”normalt föräldraansvar”. Det finns många exempel där små barn nekats assistans, med hänvisning till att alla föräldrar måste ägna mycket tid till omsorg om små barn. Det är sant, men de flesta föräldrar kan släppa sitt barn med blicken. Få barn behöver kontinuerlig övervakning dygnet runt.
Utveckla assistansen på längre sikt
LSS-reformen är över två decennier gammal. Den är lappad och lagad, samtidigt som samhället och situationen för personer med funktionsnedsättningar förändrats. Lagen behöver ses över, men den utredning som nu arbetar med det har kostnader i fokus. Vi menar att det är frihet och delaktighet för personer med omfattande funktionsnedsättningar som ska vara i fokus.
En sån utredning behöver få ta tid för att bli bra. Vi vill inte ha en ny lagtext som kan vridas och vändas och urholkas genom att tolkas snålast möjligt.
- Behoven ska avgöra. Rätten till stöd ska avgöras utifrån en helhetsbedömning, inte genom integritetskränkande minuträkning av ”grundläggande” behov. Alla med stora behov ska kunna få stöd, inte bara de med vissa diagnoser.
- Ompröva individuellt. Regeringen har stoppat ”tvåårsomprövningarna” tillfälligt, för att inte fler ska ramla ur assistansen. Vi tycker inte att de ska komma tillbaka. Ett assistansbeslut ska förstås följas upp, men hur ofta det ska göras bör avgöras individuellt.
- Låt staten ta över. Idag skyfflar stat och kommun ansvaret mellan varandra. Det är ovärdigt, och gör att de människor som berörs far illa. Staten ska ta hela ansvaret för personlig assistans, inte bara som idag för dem som behöver mest.
- Mer flexibilitet och samordning. Den som behöver mycket stöd behöver ofta många insatser från olika myndigheter. De behöver samarbeta bättre för att varje människa ska få det stöd just hen behöver.
- Fusk är stöld. Fusk är oacceptabelt och ska bekämpas med kraft. Men det är just fuskarna som ska stoppas och straffas, inte de som verkligen behöver hjälp. Små barn som inte kan äta eller andas är inga fuskare, men idag får de för lite stöd. Vi ser gärna att till exempel myndigheter samarbetar närmare för att upptäcka oseriösa utförare. Man kan till exempel tänka sig att om Skatteverket upptäckt att ett företag fuskar med skatten bör Försäkringskassan granska samma företag extra noga.
Läs gärna hela rapporten från Liberalerna här.
