Missade första avsnittet av Let’s Dance. Synd, för jag tycker det är bra underhållning i dokusåpagenren, som jag i vanliga fall inte orkar med. Det kommer fler chanser framöver, tävligen har bara börjat.
Jag noterar att en av de tävlande är Björn Ranelid. Det gillar jag. Som författare och som person tycks han lämna få oberörda. Personligen tycker jag om hans sätt att använda orden. Det är vackert, även om det ibland går undan. Han har också skrivit en av de böcker som jag ofta återvänder till i tankarna Tusen kvinnor och en sorg.
Ranelid vore sig förstås inte lik om han inte hade några slagkraftiga kommentarer till sitt deltagande. På Expressens fråga: Varför ställde du upp då? svarar han:
– Det är min plikt att vara där folket är, det var Vilhelm Moberg och Ivar Lo. Jag sitter inte i Akademien och gömmer mig och är känd för en promille av Sveriges befolkning. Du ska fråga dem i stället varför de inte är ute bland folket. Det är en folkbildarinsats.
Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund är också slagkraftig, men tydligen också en rätt elak kille. På sin blogg skriver han:
Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”
Det kan väl inte vara Englunds allvarliga mening att uppmana en författare att sluta skriva?
Björn Ranelid lär både dansa och skriva vidare. Hoppas Peter Englund också snart skriver mer än enfaldiga blogginlägg. En tjock bok om något avgörande skede i historien, hoppas jag på.