Under senare tid har rätten till fri abort i vårt land angripits på nytt. Det är Ja till Livets ordförande Gunilla Gomér som går till attack. Det är förstås hennes uppgift som ordförande i den svenska antiabortföreningen att kritisera just aborterna. Men sättet hon gör det på är minst sagt anmärkningsvärt. Hennes ord får dessutom tyngd då hon inte bara leder en förening. Hon är också folkvald politiker i Västra Götalands regionfullmäktige.
Hon jämför kvinnor som göra abort och fosterdiagnostik med nazitysklands rashygieniska program och varnar för att det ”är kanske början till att skapa ett rashygieniskt elitsamhälle?”. Hennes parallell är så motbjudande att det gör ont att läsa; om detta skriver jag idag på Aftonbladet Debatt.
Gunilla Gomér också för att sjukvårdspersonal inte ska behöva medverka vid aborter om de önskar slippa. Det kan ju låta fint, men skulle kunna få effekten att en kvinna inte kan få aborten utförd på sitt lokala sjukhus utan tvingas söka vård på annan ort. Ur mitt perspektiv är vården till för patienten och hennes rättigheter ska alltid komma först. Hon ska känna sig välkommen och sedd av professionella medarbetare i vården.
Abortmotståndarna kräver skärpning av abortlagstiftningen. Ett förslag är att korta tidsgränsen för abort till och med vecka 12. Därefter skulle – vad jag förstår – krävas beslut från Socialstyrelsen. De sprider också bilden av att många livsdugliga foster aborteras i Sverige och att detta är ett stort problem som måste angripas.
Men hur ser verkligheten ut? Idag gäller att efter graviditetsvecka 18 krävs Socialstyrelsns tillstånd för att få göra abort. Och deras tillstånd baseras på att synnerliga skäl föreligger. Socialstyrelsen får inte ge tillstånd till abort om fostret vid tillfället antas vara livsdugligt utanför livmodern. Det är Socialstyrelsens rättsliga råd som prövar individuellt om synnerliga skäl föreligger. I botten ligger en läkar- och kuratorsutredning. Läs mer på Socialstyrelsens hemsida. Abort får alltså inte göras om fostret bedöms livsdugligt, oavsett skäl och detta gäller också om kvinnans liv eller hälsa är i fara. I den situationen kan man istället ge tillstånd att avbryta graviditeten vilket betyder att målsättningen är att rädda både kvinnans och barnets liv. Det är alltså en stor skillnad mot abort. Jag menar att det är rimligt att gränsen för abort beslutas i varje enskilt fall. Det är just så lagstiftningen är utformad idag och behöver därför inte ändras.
Statistiken över aborter i Sverige visar att det årligen görs 35 000–40 000 aborter i vårt land. Den senste statistiken från 2009 visar en minskning av antalet aborter. Det gjordes under år 2009 20,8 aborter per 1000 kvinnor. Närmare 78 procent av alla aborter gjordes före utgången av graviditetsvecka 9. Under 2009 ansökte 435 kvinnor om att få göra abort efter vecka 18. 392 av dessa fick tillstånd. Drygt hälften av ansökningarna berodde på fosterskador och missbildningar. 46,7 procent ansökte av sociala skäl. Tabellen är från Socialstyrelsens renaste rapport om abortstatistiken i Sverige .
Jag menar att det finns många goda skäl att försvara svenska kvinnors rätt till fri abort enligt dagens lagstiftning. Den fria aborträtten ger makten åt den enskilda kvinnan att själv bestämma över sin kropp. Den svenska lagstiftningen har lett till att alla kvinnor i vårt land har möjlighet till säkra aborter och slipper vända sig till kvacksalvare. Det finns också all anledning att sprida vår liberala lagstiftning till andra länder för att ge fler kvinnor möjlighet till fria, trygga och säkra aborter.
Fler som bloggar: Feministbiblioteket, Karolina Hilding
