Reepalus utredning hotar välfärden. En miljon stockholmare har valt en privat vårdgivare. Det valet vill vänstern överpröva. Verktyget levereras av regeringens s.k. välfärdsutredare Ilmar Reepalu: ett drakoniskt vinstförbud. Detta måste stoppas!
Det starka motargumentet mot vänsterns ensidiga fokus på vinster, har alltid varit att kvaliteten är det viktigaste. Det argumentet försöker Reepalu nu (DN Debatt 9 maj) motbevisa. Det går inte så bra – eftersom utgångspunkten fortfarande är det dogmatiska vinstförbudet. Kvalitetskrav skulle behöva bli alltför detaljerade och administrativt betungande om de ska kunna begränsa vinsterna, hävdar regeringens utredare. Lösningen på det är enkel: Sluta fokusera på vinsterna! Att vi däremot skulle ge upp ambitionerna att mäta kvalitet och såväl privat som offentlig välfärd är huvudlöst. Att mäta, granska och jämföra kvalitet är vägen framåt. Att förbjuda framgångsrika företag är en återvändsgränd som leder till mindre välfärd för skattepengarna.
I Stockholms län utförs ungefär en tredjedel av vården av privata vårdgivare. En miljon stockholmare har valt privata vårdgivare. Det handlar framför allt om husläkare, men för många patienter med behov av specialistvård är våra vårdval av stor betydelse. De har inneburit både en kraftigt ökad tillgänglighet – att man får tillgång till den vård man behöver, i tid. Men vårdvalen har också inneburit en ökad makt över sitt liv och sin vardag. Det är särskilt viktigt för patienter med stora, långvariga vårdbehov.
Dessa privata vårdgivare hotas av ett vinstförbud. Samtidigt kan offentliga verksamheter ofta gå med förlust utan större konsekvenser. Vi vet också att en förlustverksamhet knappast är en garant för högre kvalitet och tillgänglighet; tvärtom.
Det viktigaste måste vara innehållet i vården, åtminstone för mig som liberal. Och då blir det ganska uppenbart att ett vinstförbud inte är någon lösning. Problemet är nämligen inte vinsterna. De är generellt sett inte så höga som det ibland utmålas. Vinster behövs också för att vårdföretag ska kunna drivas och investera i framtiden – eller för att en småföretagare i vården ska kunna betala av på huslånet hen tagit för att kunna förverkliga sin dröm, och ge patienter vård på deras villkor. Om vinster inte är problemet, behövs heller inga administrativt betungande detaljregleringar. Vi ska istället arbeta med tydliga kvalitetskrav på vad som ska uppnås, utveckla modeller där resultatet av vården – och patientens upplevelse – blir mer styrande för hur pengarna fördelas, och naturligtvis ha en skarp uppföljning med utvärdering och granskning.
Vinstförbud är svaret på fel fråga. Det olyckliga är att det skymmer vad välfärds- och vårddebatten skulle kunna handla om: Hur vi förenklar för dem som arbetar i vården, och stärker kvaliteten för patienterna. Det är deras frihet vi måste stärka och försvara.
