Jag skrev ett brev till högsta ansvariga i Stockholms stad finansborgarrådet Karin Wanngård (S) för att få veta om stadens ledning har någon plan för att komma tillrätta med problemen.
Hon svarade inte själv utan lät idrottsborgarrådet Emilia Bjuggren svara. Det blev dock inte precis det svar jag hoppades på. Istället för att berätta om konkreta åtgärder för att återupprätta ordning och trygghet i badhuset konstaterade hon att:
Stockholm är inte befriat från de patriarkala strukturer och normer som präglat vårt samhälle under lång tid.
Jo, så kan det ju vara. Och problemen tycks ha vuxit betänkligt under senaste året, iallafall baserat på mina tidigare erfarenheter från badhuset. Hur ska då idrottsborgarrådet komma till rätta med de ”patriarkala strukturerna”, eller ”de bråkiga tonårskillar som tillåts förstöra badupplevelsen för alla andra”, som jag väljer att kalla fenomenet? Svaret är högst oklart, men kan nog sammanfattas med ordet ”snömos”. Tydligen har det kommunicerats vilka åtgärder som personalen får vidta. Vilka regler som gäller och hur de efterlevs är dock fortfarande högst oklart.
Mitt råd till Karin Wanngård och Emilia Bjuggren är att snarast se till att tydliga ordningsregler upprättas och inte minst kommuniceras med besökarna. Samt ser till att reglerna efterlevs. De som inte klarar att följa reglerna åker ut. Så kan ambitionen ”alla ska känna sig välkomna i våra simhallar” bli verklighet. Jag råder dem också att se det vällovliga initiativet att befria samhället från patriarkala strukturer som en lite långsiktigare ambition. Ordning i simhallen kanske kan lösas först?
