Mina uttalanden och mitt agerande tidigare i veckan om partiets situation har skapat en enorm debatt. Det förutsåg jag naturligtvis, men det är överväldigande och jobbigt att vara med om en sådan orkan i media, framförallt på twitter och facebook. Men för mig har det också varit viktigt. Jag vill också säga att jag fått fantastiskt fint stöd från många som hört av sig. Det vill jag tacka för.
Nu beskrivs det som att Liberalerna är i en medial kris. Jag vill dock påstå att vi har en intern kris som pågått i ett par år. Det är den vi måste lösa. Jag har försökt vara ansvarsfull som ledamot av partistyrelsen och som adjungerad i partiledning. Jag har bidragit till kompromisser, givit och tagit. Jag har argumenterat för mina åsikter och sedan stått upp för den linje som utmejslats, även när jag haft personliga invändningar. Jag har gjort det därför att vi är ett parti som måste agera som just ett parti. Vi är inte bara passionerade, liberala individer och frejdiga debattörer. Vi har ett ansvar för att leda Liberalerna.
Jag har i den här frågan agerat utifrån min roll som partistyrelseledamot utifrån vad jag tror är bäst för partiet. Jag är vald till partistyrelsen av landsmötet och jag ser det som mitt ansvar att försöka förändra det som inte fungerar.
Idag har frågan väckts om min roll som förbundsordförande i Stockholms län. Visst svider det när partivänner kritiserar och och arga i media. Jag har inte gjort detta för min egen popularitets skull. Då skulle jag istället fortsätta vara tyst.
Jag vill gärna fortsätta som ordförande i förbundsstyrelsen men det är förstås medlemmarnas sak att avgöra. På vårt årsmötet står alla platser i styrelsen till förfogande och då ska våra medlemmar bestämma vem som ska vara vår ordförande.
